Det är ett och ett halvt år mellan bilderna och 23 kg i viktskillnad. 84 kg sommaren 2005 mot 107 kg julen 2006. En legendarisk viktökning.

Jag hade kämpat länge i Dalarna för att hitta den rätta dieten men inget hjälpte. Rutorna fortsatte att spela o armarna blev allt senigare. Jag började nästan ge upp. Tack och lov träffade jag en kollega från Stockholm. Han kom med revolutionerande idéer. Istället för att dra ut och springa milen i terräng varje dag så började jag gå på gymmet. Istället för att äta avocado och fisk blev det bisarra pastaportioner med glass, frukt och vit choklad till efterrätt. Snart började kilona komma och de förhatliga konturerna försvann.

Efter ett och ett halvt år var jag där. Lite tung andning, rutorna inbäddade i ett attraktivt lager fett och till klädsel bekväma mjukisbyxor. Jag minns att jag grät när jag tittade i spegeln och sade till mig själv: – Nu har du din dad bod, Burken. Nästan tio år före min tid var jag där.

Nu när det är ideal har jag återigen chanserat. Kvinnor fnyser på stan åt mina tappade kilon och mina begynnande rutor väcker avsky. I fickan knyter jag handen. I morgon är det jag som går in i affären köper fem paket Ben and Jerrys och kör. Lite tajt i dag men i morgon. Då jävlar!

Vi har alla varit med om det. Den där känslan när någon övertrumfar en på ens eget område. När denne någon dessutom verkar göra det med lätthet och ointresserat utbrister: ”ja jävlar, ha ha, det trodde jag inte”. Då blir det vrede, avgrund och klump i magen. Man blir Salieri som tittar upp mot det förhatliga korset. – Grazie, Signore. Läs mer →