Den andra apan

IMG_2679

I forntiden fanns flera hominider (människoapor) på jorden och under en period var en viss apa särskilt framgångsrik. Apan var specialiserad på bambu som fanns i rikliga mängder och den tillfredställde honom till fullo. Han låg där på savannen och vräkte i sig bambu. Stor, stark och mäktigast. Rädd för ingen.

I bambuapans omgivning fanns en annan apa. En apa med problem. Bambun var ej tillräcklig. Kunde inte livnära honom. Uppspärrade ögon. Hunger. En ständigt sökande blick fann kottar, buskar, bark och termiter. Men de sistnämnda var svårjagade. Till slut lyckades han knacka till en vass sten, öppna boet och till bredden fylla magen med insekter. Insekter som snart tog slut. Apan jagade vidare.

En dag förändrades allt. Den behagliga temperaturen slutade inte stiga. Även nätterna blev stekande och växterna kämpade. Underifrån började en annan sorts vegetation trycka på. Den stora starka apan fick svårare att hitta sin älskade bambu som växte allt glesare. Han började magra och försökte ta sig in i termitboet men termiterna gjorde inget för honom. Kunde inte föda honom. Hade bambuapan haft förstånd hade han vetat att han var dödsdömd.

Den andra apan lyckades anpassa sig. Det nya klimatet förde med sig nya växter och djur som den numera fullfjädrade mångsysslaren med rätt verktyg lätt kunde komma åt och tillgodogöra sig. Han skulle under sin resa genom tiden möta många prövningar och månget missnöje skulle förvrida hans anletsdrag. Men till slut. Till slut kom han fram till idag. Och vet du. Han blev du och jag.

Jag har alltid identifierat mig med den andra apan och hans missnöje. Att vara nöjd känns farligt. Att sträva efter en lyckans platå där man tror att lyckan ska bestå. Men missnöjet måste driva framåt, inte transformeras till den förbannade kusinen bitterheten som ständigt nafsar den sökande i hasorna.

Ibland vill jag bara hitta min bambuodling, min fristad, mitt kall. Där jag kan stå stark stolt och fira min ankomst till vägs ände. Ett tillstånd av total sanning där min uppfattning är lag.

Men hittills har det alltid blåst upp. En knappt märkbar förändring, en svalare bris, något någon sa och till slut ett annalkande allt starkare muller. Du förloras på vägen. I det skenande fordonets backspegel slukas du i infernot.

Varför försvinner du? Du måste med. Varken platå eller bambu kommer att upplevas. Men väl en sprudlande jakt på termiter och ett ständigt gasande på svindlande vägar i outforskade landskap.

Så kom med. Tillsammans kan vi skapa.

Gör det!

Bli min andra apa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s