Jag har blivit den livsfarliga tanten i speglarna

IMG_2855

Leve den virtuella demokratin! En okänd kvinna i Flen, vår egen försvarsminister och hittills nästan 20 000 andra har på fyra dagar läst det jag skrev ihop under någon timmes allmän frustration.

Från vår egen lilla ö skickas budskapet ut i rymden. Oftast inte till fler än de närmast sörjande. Men så. Lika plötsligt som överväldigande slår något an en sträng hos många och ärat ditt namn flyger över jorden. En grov spruta ego-drog injiceras rakt in i det centrala nervsystemet.

Det får mig att fundera över hur vi beter oss på våra älskade plattformar där vi spenderar allt större del av våra liv, hur vi för oss i de där jättesalarna där alla vi någon gång kallat vänner eller bekanta rör sig.

Vi går omkring och låter. Ibland ropar vi högt och ljudligt. Några blir skrämda och ryggar tillbaka. Andra kommer fram och börjar ropa med oss i kör medan ytterligare en grupp kommer fram och börjar skrika oss i ansiktet. Ibland viskar vi tyst och försynt. Ingen hör oss och vi får skamsna lomma vidare utan att någon tar notis. Ibland talar vi tydligt, klart och nyskapande. Alla lyssnar och berättar gärna om det de hör för någon annan i närheten. Det låter överallt, det är en jäkla kakafoni och det är vansinnigt beroendeframkallande.

Jag älskar den där salen. Men det är en farlig drog för oss med självhävdelsebehov som njuter av att hålla hov inför publik och som älskar ljudet av vår egen röst. De små röda siffrorna ovanför det blåa facebook-f:et är våra fixar, nya kommentarer är våra donuts och en exploderande visningsstatistik får oss att bada i en sprudlande fors av dopamin.

En efter en ser jag hur fellow drug addicts går cold turkey. De säger upp kontona eller tar pauser. Innan skrivs högtravande statusuppdateringar om det riktiga livet som finns där ute. En viss gammal kursare och hip hop-kännare som like all the time skriver mördande esoteriska hyllningsrader om Big Daddy Kane-tolvor ska tydligen ge upp. Jag ger honom två dagar. It pulls you back in.

Jag minns en skräckfilm från Dackefejden som orsakade brutala mardrömsattacker under hela min uppväxt. Ett ungt par flyttade in i en stor villa full av speglar. Men något rörde sig i dem. Någon eller något ville det unga paret illa. Det visade sig vara den gamla kvinnan som tidigare bott i huset som nu levde kvar. I speglarna.

I verkliga livet var hon ett förtvinat russin, ett skal, en bagatell. I döden dansade hon lätt från spegel till spegel och drev det unga paret till vansinne. Till slut drog hon in dem i sin värld och de kom aldrig tillbaka.

Några av oss är just sådana ute i det dystra verkliga. Missanpassade skal. Men där inne. Våra hjärnor sögs direkt in i spegelvärlden när den kom. De eviga och oändliga salarna är som gjorda för oss, våra begär och våra bekräftelsebehov.

Med det vill jag tacka för den senaste tidens monumentala uppmärksamhet och hoppas att vi snart ses igen. Tyvärr måste jag genomlida en fjällupplevelse i den verkliga världen i några dagar, men jag är snart tillbaka.

Och då fortsätter jag att, likt tanten i speglarna, dra in er i fördärvet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s