Tänk att jag ljuger redan i rubriken. Denne flyhänte strängbändare är inte skyldig mig ett skit vad hans karriär anbelangar. Men! Jag introducerade honom faktiskt till distortion. Det överstyrda gitarrljudet du förknippar med rock och metal, och jag gjorde det i form av min fars gamla svarta boss-pedal. När jag i slutet av 80-talet stänkte iväg ett raspigt E-ackord så vill jag tro att jag tände något hos den kreative vänsteryttern i IFK Lidingös P 75-lag.

Sen dess har 40-årige Jimmy Wahlsteens karriär gått spikrakt uppåt och han skulle idag kunna kalla sig världsgitarrist om han hade varit lite mindre ödmjuk. För ödmjuk är han och har alltid varit. Redan när vi ses utanför hans studio någonstans i Vasastan börjar han gratulera mig till mitt jobb som pressekreterare med en entusiasm värdig Mark Levengood på amfetamin. Jag tar det som jag alltid tar beröm. Med en nypa arsenik.

Anledningen att jag vill träffa min gamla klasskamrat är delvis att jag är avundsjuk på honom och att jag vill konfrontera honom med min avundsjuka. Som någon slags tell it all-terapi. Face the demon! Och därför sitter jag nu här ansikte mot ansikte med världens vänligaste demon.

Jimmy har egentligen två spår i sin karriär. I många år har han varit flitigt anlitad frilansmusiker som gjort både omfattande turnéer och studiogig med den svenska artisteliten. Han gör dessutom TV, senast i Stjärnor hos Babben där han var gitarrist i husbandet och i sommar som kapellmästare i SVT´s Sommarkväll med Rickard Olsson. Men det som gjort honom känd utanför rikets gränser är hans karriär som virtuos inom den avantgardistiska akustiska gitarrmusiken.

Genren slog igenom på allvar i samband med Youtubes uppgång och stjärnor som Andy McKee, Don Ross och Tommy Emmanuel har varit trendsättare för flera nya sätt att behandla ett gammalt instrument. Gitarristerna låter olika inbördes men stilen kännetecknas av teknisk briljans och kreativa sätt att använda både händer och instrument. Inget tre-ackords-harvande om jag uttrycker mig milt.

– Jag upptäckte att jag ägnat min karriär åt att promota andra artister och ville ha en egen identitet. Då föll sig det här naturligt, säger Jimmy.

Jämfört med andra i genren märks hans popbakgrund tydligt. Låtarna är riffbaserade med väldefinierade partier och välkända poparrangemang. Hösten 2009 släppte han sin första platta på skivbolaget Candyrat och han befann sig i New York under själva släppet.

– På bara några dagar hade jag fått 10000-20000 visningar på mina låtar, samtidigt fick jag omslaget på Tysklands största gitarrtidning och en turné på våren i Tyskland. Jag kastades liksom in i en värld av möjligheter.

Sen dess har han hunnit släppa två skivor till, turnera i 15 länder och nått 1,7 miljoner lyssnare med låten ”It´s Your Favorite”  på Spotify samt 1,3 miljoner tittare med videon ”Rapid Eye Moment” på Youtube. Förra veckan kom han tillbaka från en sväng i Tyskland där han promotat nyligen släppta albumet ”No Strings Attatched”. Det går helt enkelt bra nu.

– Det roliga är att det verkligen börjat hända grejer på Spotify. Gått upp en miljon lyssningar där sen i november. Det känns som ett bra betyg!

Jimmy har uppträtt inför allt mellan 50 till 2000 personer och drar mest publik i Tyskland och Kanada. Där har han turnerat både under eget namn och som support act till andra artister som genrens kanske störste, australiensaren Tommy Emmanuel.

Jag imponeras av Jimmys perfektionism och självkontroll. Att stå ensam på scenen och leverera dessa komplexa alster är ingen lek. Som gitarristkollega med betydligt högre schabbelfrekvens vet jag vad jag pratar om. Det är nästan omänskligt. Att så tidigt ha vetat om sin talang, hittat sin grej och fått det att funka i alla år till den gräns att han kunnat leva på det, imponerar. Helt self made. Häri ligger min avundsjuka.

– Ha ha. Jag är fan avundsjuk på dig som skaffat akademisk utbildning och har ett jobb som du utbildat dig till. Sen är du dessutom musiker och annat, replikerar han.

– Där kan jag ibland känna någon form av mindrevärde, att jag inte haft någon annan utbildning. Det är därför jag satsar på jobb som musikredaktör och kapellmästare, för att få ta ansvar och utvecklas.

Vi konstaterar att vi båda drivs av otillfredsställelse. Att det är det som pushar oss framåt. Mot de där korta stunderna av lättnad och lycka när allt faller på plats, när det låter eller känns riktigt jävla bra.

– Det är ju korta tider av eufori. När jag turnerar reser jag ju alltid själv med två gitarrer, utrustning och annan packning. Sen soundcheck och annat fix. Det är mycket transportsträcka fram till själva giget och publikresponsen.

Mycket jobb blir det förstås. Jimmy är också tvåbarnsfar med en fru i samma bransch. Han tackar sitt minimala sömnbehov, ca fem timmar per natt, och disciplin för att det funkar. Sex timmar i studion varje dag när han inte turnerar eller kör TV-jobb. Hämta kidsen, hemmafix, jobb när ungarna slaggat och sen träning på det. Intensiva veckor.

Medan jag känner hur avundsjukans gröna troll trots allt lättar lite på greppet kring min hals är det uppenbart att inget kommer gratis. Det har förstås krävt sina uppoffringar att ha byggt sin karriär med bokstavligen sina båda händer och med sin kreativitet som enda livlina.

Med det sagt är det är dags att avsluta. Jimmy ska arbeta vidare och jag tar mig upp ur studiomörkret och ut i vårsolen. I framtiden funderar han på filmmusik. Själv funderar jag på var min egen platta tog vägen? Den försvann som en avlöning in i Spotifys mörkaste skrymslen och ingen har väl sett den sen dess.

Men det är som det brukar heta en annan historia. Och ett annat inlägg.

hemsida: jimmywahlsteen.me

It´s Your Favourite:

https://open.spotify.com/album/36kTVWxiyqfNdY7ckzHEJe/30U7klv8OFKTwUqzWHvTJE?