Här dödsskämtar komikern med svenska pensionärer

 

Kinabild

Gig 57. Ibland uppstår humor på de mest oväntade vis. Denna smått bisarra temakväll på Crossfire Comedy Club har komikerna till uppgift att dra skämt om döden. Och det visar sig att de ska få göra detta inför ett gäng pantertanter på minst 70 plus.

Stand up handlar till extremt hög grad om att äga scenen och ta över rummet. När du inte utstrålar säkerhet och publiken känner minsta doft av fruktan blir du sliten i stycken. Eller rättare sagt: publiken låter dig stå och självdö till allmän beskådan medan din egen skam äter upp dig inifrån. Det är en härlig känsla. Karaktärsdanande.

Crossfire kör på Caliente på Renstiernas gata. En mysig lokal men som med alla gratisklubbar vet man aldrig vem som dyker upp och om de som väl dyker upp fattar var de hamnat eller att de ska utsättas för stand up i två timmar. När jag körde här var det ett gäng studenter i 20 års-åldern som utgjorde den huvudsakliga publiken. Denna kväll är det som sagt ett gäng pensionärer. Det visar sig vara fruar till kända konditorer runt om i stan som har sin månatliga sammankomst. Och dessa järnladys visar sig vara måttligt intresserade av att tyst sitta och lyssna på skämt om döden.

Istället pågår en faslig verksamhet. En, som det verkar, omöjlig nota att splitta rättvist går runt varv efter varv, någon skrattar åt den stackars komikern, någon kommenterar komikern, någon pratar med grannen, någon pratar med en konditor-make som plötsligt gjort entré. Det pågår helt enkelt en tämligen omfattande verksamhet samtidigt som komikern på scenen ska försöka göra sig hörd och framföra det material som särskilt tagits fram för denna kväll.

Hur tacklar komikerna det här? Det är en svår situation. Den sammantagna publiken är relativt fåtalig. Enligt skolboken är det då lämpligt med mycket publiksnack för att låsa upp knutar och få folk att känna sig delaktiga. Samtidigt är den fåtaliga publiken högljudd och oengagerad. En samling häcklare typ. Då bör man inte ge dem för mycket uppmärksamhet. Svårt som sagt.

Jag kör inte själv och kan därför lugnt luta mig tillbaka och njuta av skådespelet. Jag noterar att det i princip är omöjligt att bara stå och köra sitt material och ignorera damerna. Komikern blir då exkluderad och framstår som utsatt och osäker i sin ensamhet. Och engelska fungerar överhuvudtaget inte. Bäst (så långt jag hinner se, jag går strax efter paus) går det för dem som mer eller mindre släpper materialet och bara snackar med damgänget. Tar in damerna som en del i sin act. Damerna är dessutom lite lagom påstrukna och levererar själva helt omedvetet klockrena oneliners som med lite modererande från lyhörd komiker blir till helt ok stand up.

Henrich Harry Harder och Johannes Brenning lyckas bäst denna kväll även om alla jag ser kämpar på och gör sitt bästa. Dessa herrar interagerar hela tiden med damerna i en knivig situation och frångår till stor del sitt eget material. Det blir en underhållande situation även om många för kvällen specialskrivna punch lines får strykas.

Närvaro. A och O i stand up. Känner man inte av stämningen i rummet eller försöker ignorera den berömda elefanten så blir det ofta jobbigt.

I morgon är jag på igen. Då blir det gig i Nynäshamn med andra svala komiker.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s