Två tonårstjejer kan inte ha fel. Och de här två som sitter i stolarna bredvid mig är tjockt besvikna efteråt. – Det kom inte fram så mycket nytt och musiken har man ju hört förr, tycker de. Och slutet sög!!!

Själv sitter jag mest tillbakalutad i biostolen och gläds åt att jag inte skaffade sleeve-tatueringar när jag var i deras ålder. Hur stor är sannolikheten att jag idag skulle älskat mina stora, till oigenkännlighet utsmetade, psoriasis-liknande blaffor? Ungefär lika stor som att jag hittills älskat alla kloka beslut jag fattade när jag var arton. Som att jag valde att vara frånvarande 91 timmar vid 25 tillfällen sista terminen i trean och valde att under en period spela på en Japan-strata. Men framför allt ångrar jag att jag inte såg Nirvana live. Var på väg till Sjöhistoriska i Stockholm 1992 men något hände. Minns inte vad, men jag ångrar vad det än var. Fortsätt läsa →