I coronans standup-Sverige kör Thanos Fotas nuförtiden nån sorts egen show på Big Ben i korsningen Folkungagatan/Renstiernas gata på lördagar. Det känns naturligt. Mitt första år 2016 är han nämligen Big Bens obestridlige kung. Han avslutar alltid kvällarna och jag tycker nog där och då att han är den komiker jag brukar se som får mig att skratta mest. Han kör samma rutin varje gång: är du svenne eller svennefitta? frågar han. Sen improviserar han bitvis utifrån det och varje gig blir ändå relativt unikt.

Förutom Thanos lördagsspektakel kör Big Ben som enda klubb (förutom Under Jord i Malmö väl?) nuförtiden regelbundet shower, men bara en gång i veckan, på torsdagar. Det märks att det inte är nog. Tjugotalet komiker hänger runt som svultna gamar och alla kommer inte få tid. Jag har aldrig förstått komikerkonstellationer eftersom jag inte ingår i någon, men det förefaller som ett nytt garde börjar växa fram. Det är som årskullar. Man vet vilka man startade tillsammans med. Vissa lägger av medan andra fortsätter. Vissa går egna vägar och söker mer etablerade konstellationer medan somliga kör på sin kant. Det är en liten bransch där många försöker ta rygg på vinnarna och hoppas på att något av vinnarglansen ska falla även på dem och generera instaföljare. Följare som sen ska kunna ta del av alla dessa mer eller mindre outhärdliga och strömlinjeformade komikerstoriesflöden.

Big Ben är Sveriges mest berömda open mic/rookieklubb. Har hållit på i femtontalet år och kör mer eller mindre utan undantag fyra kvällar i veckan, mån, tis, tors och sön. Torsdag är internationell night där första halvan är på engelska. Nu har ju förstås coronan ändrat på show-frekvensen och just nu körs alltså bara torsdagar.

Vem får köra? Jo det, ser du, är lite komplicerat. Det finns ett bokningssystem, Stand Up-bokaren, som är segare än MSB:s del i Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Där ska man rösta på andra komiker och man får olika epitet på en skala från ny till superstar. Detta ska sen generera gig i olika utsträckning.

Big Ben är som gymmet. Det är här man börjar, det är här man filar på nytt material och det är här man nöter in nya skämt. Mitt första stockholmsgig är på Big Ben och genom åren är det nog klubben jag kört mest på.

Det tar ett tag att bli bekväm på Big Ben, om man någonsin blir det. Publiken är ofta irrationell. Ibland är den väldigt stand up-van, ibland kan den bestå av en skolklass från Göteborg och ibland utgörs den av häcklare som vill se dig dö på scenen. Det blåaktiga ljuset är besvärligt och olycksbådande. Det lyser dig rakt i ansiktet och du ser i princip ingen i publiken, förutom de på första raden. Ibland glappar micken och du får stå och skrika ut skämten utan ljudförstärkning (okej det hände en gång men det var fucked up).

Om du är ny brukar du ha 5-7 minuter och får ofta köra tidigt, ofta först. Det kan vara både och. Publiken är inte uppvärmd och det brukar generellt gå lite trögare då, vilket också kan vara en tröst om man får få garv. Man får också vara beredd på att etablerade komiker som står över Stand Up-bokaren glider in och får en lång spot innan en själv, det är bara acceptera.

Jag har så många minnen från Big Ben de senaste snart fyra åren att det är svårt att välja, men från början försöker jag köra så mycket jag kan. Det blir ett gift och jag kan knappt säga nej till gig. Det medför att jag flera gånger tvingar mig ner trots att magen värker och att jag går upp på den där scenen trots att det är det sista jag vill.

Ett härligt minne är när jag har en sån där ångestkväll. Av någon anledning bestämmer jag mig för att gå ner i den olycksbådande Big Ben-källaren iförd kostym. De andra komikerna garvar föraktfullt när jag kommer ner och jag känner direkt att det här är en dålig idé. En sanning som det tar olika lång tid för komiker att förstå är att ju mer genuin man är på scenen desto bättre kommer det gå. Dvs, om man kör nån stil som publiken direkt ser inte lirar med det de ser på scenen så kommer de hata dig. Jag är ingen kostymkille och det passar inte med mitt material men ändå står jag där i blåljuset. Självförtroendet är på noll och jag minns att jag har noll mån att rädda ett taskigt gig. Förstås faller det första skämtet platt och jag får torr mun och tunghäfta. Lyckas ändå ta mig igenom giget och får några mummel här och där, men det är en plåga. – Bra kört, säger en komiker. Det säger alltid komiker till andra när det gått skit. När jag slaktar är det ingen som säger någonting, då är det bara hat. De vet att de måste fejsa ett nytt hot. När man bombat däremot, då ler de andra komikerna Joker-leenden inombords. – Så fucking jävla underbart skönt att det inte var jag tänker dom. – Bra kört, grabben! He he…

Förstås har jag haft flera svinbra gig på Big Ben. Garv är alltid garv men man kan förtjäna dem i olika utsträckning. Vissa kvällar kan det vara galet lättskrattat. Publiken garvar åt varenda komiker och alla som kör den kvällen känner att det nog är läge att köra en timmes Netflix-special nu. Andra kvällar är det helt jävla stendött. Då krävs det riktigt grymma komiker för att rädda kvällen. Några såna gig man minns är Thanos runt 2016/2017 och Al Pitcher som slaktade sönder ett Big Ben som fram till honom varit en likvaka. Sådant imponerar storligen. En somalier smög upp under giget och började helt obrytt ladda sin telefon i ett uttag på scenen mitt under Pitchers gig. Pitcher improviserade kring detta i några galna minuter som lyfte taket.

Mitt första Big Ben-gig där jag ”river”, dvs får applåder och tätt med skratt mest hela giget är under tiden TV-serien SKAM är som populärast. Ett par som sitter längst fram ser exakt ut som två av huvudrollsinnehavarna och jag får galet med garv när jag noterar det. Sen flyter det bara på. När jag tittar på giget idag så är det rätt kasst. Pratar för fort och ingen tajming men de gillaar mig på grund av introskämtet och så rinner det på. Visst, skratt är skratt, men det är inte materialet som gör att jag river, det är omständigheter just den kvällen. Det gäller att se skillnad på det. När materialet fungerar (mer eller mindre) varje kväll, då börjar det likna nåt.

Trots ångest och skräck älskar jag ändå Big Ben och det är grymt kul att helt nya komiker samma kväll kan dela kväll med fullblodsproffs. Big Ben är den första viktiga nyckeln i min tidiga utveckling. De första två åren rymmer för övrigt ett inte oansenligt antal förnedringsmoment. Bland annat tar jag under en period över den stolta facklan att få vara dj. Dvs sätta på några rackliga, repiga ursäkter till CD-skivor mellan komikernas framträdanden. Likt ringaren i Notre Dame sitter jag där 41 år gammal i en hoodie. Anledningen till dj:andet är förstås att jag får mer gig då så ibland hasar jag ut från dj-båset och river av en femma för att sedan hasa tillbaka in. Nuförtiden finns ingen dj, MC:n sätter pliktskyldigt på nån CD då och då. Det passar mig bra då blotta åsynen av en dj i Big Ben-båset tar mig tillbaka till skamliga hoodie-ögonblick.

I och med coronan rycktes stand up-livet ifrån oss. Och trots att min stand up-karriär initialt handlade om att blidka en ryss och inte om att bli bra så har det bitvis kommit att förändras. En paus var välbehövlig men nu har jag nästan tappat fotfästet. Kicken av att regelbundet få stå på en stand up-scen ska inte förringas. Jag vet inte vad som händer nu. Var på Big Ben en torsdag för ett par veckor sedan men det var för kaosigt. Dock är det grymt att klubben kör, en långkörare bland långkörare, det sjunkande skeppets sista mast som syns ovanför ytan. Där klamrar sig en liten besättning fast och drar covid19-skämt tills havet slukar dem alla.