Gängvåldet är verklighetens Squid Game

Spoileralert.

Den sydkoreanska Netflix-serien Squid Game gör just nu stor succé världen över. I en dystopisk skildring/nidbild av ultrakapitalism tävlar samhällets utstötta/svaga/förlorare i ett djävulskt spel där det bara finns en vinnare. I olika perverterade versioner av barnlekar dödas de medtävlande en efter en. Spelet kan när som helst avbrytas om en majoritet av de tävlande så önskar, men då deras liv i den riktiga världen är så pass utsiktslöst väljer de ändå att fortsätta tävla trots att alla utom en kommer att dö.

Ledmotivet i serien är en isande barnvisa som består av taktfast trummande och en falskt tutande flöjt. Tre slag på trumman, följt av tre slag till, följt av sju slag och sen upprepning. Det infantila möter det brutala. Det går hand i hand.

I en av seriens många minnesvärda scener sitter några rika gäster bakom glas och beskådar hur de tävlande håller på att förgöra varandra i en dödlig dragkamp. Åskådarna är väl insatta i de tävlandes färdigheter och bettar friskt på vilka som kommer att överleva. Det är den extremaste av cynismer.

I vårt samhälle pågår just nu ett liknande spel. Serien heter Gängvåldet och har liksom Squid Game höga tittarsiffror. Det är en vindlande dans där den ambitiöse åskådaren kan koppla upp sig mot en rad aktörer och följa spelet i realtid. Vem står på tur att dö?

Efter en Nocco och en chokladmuffins är det dags att ge sig ut på plattformarna för viktig research. Den påläste spelaren ligger alltid steget före. Hur står det till bland lagen? Dödspatrullens ledarskikt är visserligen inspärrade men yngre står på tur att ta över. Kommer det leda till interna konflikter? Många i Shottaz har blivit skjutna, vad får det för konsekvenser? Filterlösa grabbar? Husbys hyenor? Vad betyder mordet på Einár?

Likt bakom glaset i Squid Game kan spelen i verkligheten följas på tryggt avstånd från bakom skärmarna. I sociala medier kan åskådaren följa spelarna i realtid. Strax efter mordet på Einár lades en film ut som spekuleras föreställa mördarna som skryter om mordet. Vilka var Einár lierade med? Kommer det någon hämnd eller vad händer nu? Betyder det här nåt för Yasin?

Spotify är en oundgänglig källa till information. Finns det någon nysläppt låt som kan ge en ledtråd om nästa skjutning?

Den f d (?) Shottaz-medlemmen Ayye intervjuas i podcasten Dialogiskt. Han är återhållsam och svarar entonigt. Är han kall eller rädd?

Den som vill kunna betta rätt tar förstås del av fler medier. I gammelmedia är det mest ”det vanliga”. Samhällets misslyckande. Det som står klart är att ingen egentligen vet någonting. Kriminologen Jerzy Sarnecki vet inte vad skjutningarna beror på, politikerna vill ha fler poliser och hårdare straff men det tror inte kriminologen Felipe Estrada kommer ha någon effekt. Orsakerna haglar: massinvandring, utanförskap, socioekonomiska faktorer, kulturella skillnader, biologiska faktorer. Reportrar springer runt och intervjuar chockade grannar i Hammarby Sjöstad. Hur kan det hända även här? Någon börjar redan se skillnad i rapportering då Einár är vit och möjligen lättare att identifera sig med för de flesta svenskar.

I gammel-gammelmedia dvs i Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” ges kanske den bästa sammanhängande kontexten. Andra generationsinvandrare med problem redan i barndomen och med frånvarande föräldrar (främst fäder) hittar gemenskap på gatan och ger sig in i en värld av drogförsäljning och våld. Det är som en fabrik där yngre grabbar tidigt slussas in och får utföra uppdrag som snart eskalerar i allvarlighetsgrad och ibland slutar med mord.

Samhället förfasas och alla har åsikter vad som ska göras och alla har åsikt om spelarna. Å ena sidan de är hänsynslösa mördare som ska spärras in på livstid oavsett ålder, å andra sidan är de unga vilsna personer som är offer för samhällets misslyckade integrationsstrategi.

Det är helt enkelt ganska rörigt. Samtidigt pågår spelet i realtid. Spekulationerna haglar. Men vad säger spelarna? Inte mycket. De tiger i utredningar och de flesta morden förblir ouppklarade. I de läckta konversationerna från Encrochat är spelarna korthuggna med ett realtidsperspektiv på tillvaron, de är helt inne i spelet. De är förstås inte robotar men känns robotlika. Klart är att inget verkar kunna stoppa dem. Det de håller på med är oundvikligt, nästan förutbestämt. Jag fascineras av Ayye där han sitter i soffan. Han skyller inte på någon eller något. Han har valt det här livet.

Inte heller i ”Tills alla dör” ges någon enkel förklaring till varför forna barndomsvänner plötsligt inleder en mord-vendetta till synes utan slut. Spelarna vill i alla fall inte uppge någon sådan. Det är som det är och kommer fortsätta tills alla dör.

Så medan mammor, pappor, politiker, lärare, grannar, kriminologer, poliser och journalister gör allt för att hänga med fortsätter spelet. Det är också den logiska fortsättningen. När alla deckare är skrivna och TV-serier gjorda måste vår glupande aptit på den perverterade verkligheten (själva antitesen till Svennebanans ängsliga, inrutade ”knyta näven i byxfickan”-liv) få utlopp någon annanstans och vad passar då bättre än samtidens omvälvande transparens och gränslöshet? Varför ska en journalist tolka verkligheten åt oss när spelets virrvarr kan följas från första parkett och via spelarna själva? För även om de är fåordiga i utredningar, och om varför de gör det de gör, så skildras livsstilen rikligt i sociala medier och önskan om att få vara fruktad verkar vara större än ängslan att åka fast.

I Squid Game avbryts faktiskt spelet vid ett tillfälle. En majoritet uppnås och deltagarna återgår till sina normala liv, vilket i de flesta fall innebär misär och att vara skuldsatt. Trots att i princip alla kommer dö återvänder därför spelarna till spelet och kämpar vidare mot den gigantiska prissumman.

Även i verkligheten verkar spelet kunna avbrytas. – Nu har skjutningarna gått ner i Malmö! triumferar en entusiastisk lokalpolitiker. Men snart varslar rubrikerna om nya skjutningar någon annanstans. Spelet har flyttat och återuppstått.

Två av människans största drivkrafter verkar vara att bli accepterad/sedd och att få svar på frågan varför. När vi blir accepterade och sedda så stärks gruppen och vi får större chans att överleva. När vi förstår vår omgivning så ökar också våra chanser att överleva då vi skapar större kunskap om vad som kan skada oss.

I sociala mediernas tidevarv ställs mycket av hur vi tidigare förhöll oss till de här drivkrafterna på ända. När alla kan bli sedda och skapa egna varumärken gör det något med vår sans och vårt förnuft. SVT-journalisten Catarina Bergfeldt verkar exempelvis inte riktigt acceptera att det kan anses olämpligt att hon uppmanade sina följare att skänka pengar till Svenska Afghanistankommitén trots att det är en organisation som mycket väl skulle kunna komma att granskas av SVT. Varför skulle hon? Hennes eget varumärke kanske är viktigare för henne i förlängningen. Och vissa hip hop-artister boostar sin kriminella livsstil trots att det kan leda till repressalier om det visar sig att den kriminella livsstilen även är autentisk och inte något de bara rappar om. En arrestering leder kanske bara till fler följare och fler spelningar på Spotify.

Sociala medier ökar alltså vår möjlighet att synas. De gynnar också vår strävan efter autencitet då vi får inblick i världar som tidigare varit stängda. Varför gå via media när vi kan gå direkt till källan? Varför lyssna på en sändning som refererar till ett klipp när vi kan se klippet själva?

Dessa nya möjligheter har skapat ett unikt samspel där spelet inte bara gynnas utan där åskådarna nästan blir delaktiga. Unga personer följer artister och kriminella och inbillar sig möjligen falskeligen att de kommer närmare sina idoler. Och för artister och kriminella kan det betyda dels miljontals lyssningar och dels att ens rykte blir vida känt och på så sätt att affärerna gynnas.

Att sociala medier skulle vara orsaken till gängvåld tror nog ingen. Men de erbjuder nya möjligheter att paketera ingredienserna utanförskap, efterfrågan på droger, våld, ungdom, längtan och autencitet. Vi kan förfasas hur mycket vi vill men att gå sin egen väg och välja ett alternativt fuck you-liv kommer alltid att väcka beundran hos unga personer.

Därför saknas incitamenten att avsluta spelet. Trots ständig stress, förlust av kamrater och att leva i livsfara fylls det hela tiden på med nya spelare. Viljan att tillhöra en grupp, att få synas och bli erkänd/ökänd är starkare.

Mordet på Einár kanske får en större del av vuxenvärlden att förstå att en ny verklighet är här. Och att de inte har en aning om vad den innebär. Det gör nog ingen. Vi är mitt inne i ett skifte vi inte kan överblicka där makt förflyttas till nya aktörer och där vi inte vet vem eller vilka som kommer att gynnas.

Under tiden är det bara att lyssna till det taktfasta trummandet och en falskt tutande flöjt. Tre slag på trumman, följt av tre slag till, följt av sju slag och sen upprepning.

Ytterligare en spelare har lämnat spelet.

Lämna en kommentar