Gig 67.

MacDougal Street är en av Manhattans sunkigare festgator. Här hamnar mången festsugen turist och här ligger också stand up-klubbarna uppradade som på ett pärlband. Utanför står bouncers och försöker få in pöbeln till både open mic-ställen och ställen med mer etablerade komiker.

Jag har har en fantastisk vecka i New York så här långt. Min vän Adam (som bott i New York i 15 år) bor i Brooklyn och har visat mig stan på ett sätt som är guld värt för någon som inte bara vill hamna i kön till Empire State Building. Att köra stand up ingick egentligen inte i planerna men när jag via ett forum fick tag på komikern Clayton Fletcher och det visade sig att han kunde boka in mig på en spot på Greenwich Village Comedy Club så var det bara att köra.

Greenwich Village Comedy Club är ett ställe för relativt etablerade komiker som jag förstår det. Känns därför lite nervöst att köra sitt första gig på engelska på ett sådant ställe, hade mer tänkt mig en open mic.

Det som slår mig direkt är att det finns ett jäkligt strikt ekonomiskt tänk. Som komiker måste du dra minst en betalande person för att få köra. Och din scentid bestäms också av hur många personer du drar. Två personer innebär 6-7 minuter, vid tre personer får komikern fem dollar per dragen person osv. Det finns alltså ett starkt incitament för komikern att dra folk till giget.

Jag lyckas förutom Adam även få med mig min gamle vän Jakob Axelman, också mångårig New York-bo. Innan kvällen kör igång är det lite hetsigt i köksutrymmet där alla komiker sitter och förbereder sig. En indiskbördig man som jag glömt namnet på ansvarar för line-upen och är rätt stressad. Det räknas och planeras och jag får mig en mindre avhyvlning när jag frågar vilken plats jag ska köra på. ”Just go out there and be fun, dude”.

Jag har haft några dagar på mig att förbereda material. Det blir en del svenska skämt som jag översatt rakt av och jag har också skrivit lite nytt. Också repat hyfsat så jag känner mig ändå ganska säker på mitt material när jag ropas upp som tredje komiker. ”From Sweden, Erik Berglund!”

Det går på det hela taget bra. Får ett par större skratt och några hyfsade. Timingen är väl lite sådär på sina ställen men får garv på ett par trump-imitationer. Klart är att man måste känna sin publik. I New York är det inte en jävel som tycker det är weird att vara en 41-årig singelman existensiell ångest. Här är jag snarare normen.

Jäkligt nyttigt att köra på engelska och det gav helt klart mersmak. Kände att hela kvällen höll god klass och jag skulle säga att jag låg på delad tredje/fjärde plats vad gäller respons. Kändes kul! Bäst var den indiskbördige mannen som tidigare hyvlat av mig och framför allt Dustin Chafin som ni ser på bilden. Bisarrt rolig Texas-komiker som stod tillbakalutad och käkade micken.

Det var förbjudet att ta bilder eller filma giget, ekonomin som sagt. Däremot filmas giget av arrangörerna och den kopian har jag beställt för sköna tjugo dollar, men jag får filen först på tisdag. Smakprov utlovas.

Kommer hem på måndag och kör redan på måndagkvällen på Big Ben. Fan vet hur det kommer gå med tanke på jetlag och annat men det är bara köra.

Ses snart i Svedala!