På jakt efter svunnen barndom

26772507_10156008948877603_193921916_o

Om Strindbergs Carlsson kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, kommer jag mer som en lättare dimma en januariförmiddag med en kvarnsten i en kätting runt halsen. Jag står i fören på fartyget Riddarfjärden, närmast förblindad av den minneskavalkad som drabbar mig när den gamla ångbåtsbryggan kommer allt närmare. Var det här verkligen en bra idé?

Riddarfjärden lägger till, släpper av sin enda passagerare och glider sen tillbaka ut i fjärden. Jag står förstummad på de hala bryggbrädorna i ett närmast knäpptyst frostlandskap. Det är mindre än jag minns det. Ett idylliskt lilleputt-land som en jätte lagt i en frysbox. De flesta båtarna är uppdragna och sommargästerna är borta. Endast tjugo tappra bor här året om.

26854605_10156010072402603_238939944_o

Jag går längs den nedre byvägen. Bilderna blixtrar förbi.  Här brukade det hänga ett gäddhuvud och där mötte jag alltid den tjocke mannen med de två gigantiska Newfoundland-hundarna. Nu är marken brun och karg men då blommade syrenen och det doftade nyslaget gräs. Då var stegen lätta och iklädd blåvitrandig Polarn och pyret-tröja och skitig beige keps visste jag att allt var möjligt. Det var det inte skulle det visa sig men det hade världen ännu inte tutat i mig.

26772321_10156010059862603_110101850_o

Erik, tio år, var på sitt landställe Söderöra så lycklig en unge kunde bli. Lekarna och badandet avbröts bara av fiskefängen och mat- och saft och bulle-pauser. Kvällarnas rollspelssejourer avbröts bara av huvudlösa eskapader i skogen där traktens barn och mina tillresta vänner jagades av hiskeliga fantasimonster. Så här i efterhand var jag närmast kusligt oförstörd, som ett barn i den åldern bör få vara.

Det är nu 29 år sedan mina föräldrar sålde denna barndomsidyll. Även om det säkert funnits ånger är beslutet förståeligt. De hade skiljts åt och att dela detta av gemensamma krafter byggda ”livsverk” med andra respektive hade nog åtminstone jag, i samma situation, tyckt varit märkligt.

26772210_10156010061367603_1943427284_o

Så på randen till ungdomen, nästan tretton år gammal, gled mitt paradis mig ur händerna. Å andra sidan vet jag inte hur kul jag hade tyckt att det hade varit att spendera hela somrarna i skärgården körandes en gammal snurra när polarna och skateboardingen lockade i stan. Lätt att efterhandskonstruera. Men genom åren har det ändå grämt mig att vi inte kunde ha kvar Söderöra. Det är därför jag är här. För att se hur det känns idag och för att första gången på nästan 30 år få återse huset och de omgivningar som var skådeplatser till mitt livs hittills lyckligaste tid.

26828537_10156010059497603_795811344_o

Bara några hundra meter kvar. Jag noterar hur märkligt lite det är som har förändrats i byn. Sen vi sålde huset har Sovjetunionen kollapsat, krigen i forna Jugoslavien, Irak och Syrien rasat, internet uppfunnits och Carola har separerat från Runar. På Söderöra har nån sågat ner ett träd och nästan orkat måla klart ett staket. Ja ja, men ni fattar. Det är nån gillestuga här, nån utbyggnad där. Allt är som en tidsresa skapad bara för mig.

26853076_10156010095712603_1304122857_o

Jag tar vägen förbi det jag kallade Rickards hus. Där inne satt vi och spelade Chock och Dungeons and Dragons. Rickard var nog den viktigaste personen i mitt liv ett par somrar där i mitten av 80-talet. De världar han som spelledare skapade måste ha främjat min fantasi och kreativitet. Den här dagen är det dock öde. Vad Rickard och hans familj gör idag har jag ingen aning om men buskagen är sig lika när jag vandrar den än idag upptrampade stigen mellan deras och vårt hus.

26772434_10156010060722603_951478630_o

Nu så, snart. Där! Där är det. Och det är fortfarande rött. Jag skyndar mig över diket och står snart på vår (ja jag säger vår) gräsmatta. Jag bara gapar. I princip ingenting har förändrats. Till höger lyser en lykta så någon kanske är hemma. Jag går de få trappstegen upp på verandan. Surrealistiskt är det förstås där jag går fram och tillbaka över folks tomter och tittar in. Det är öde som i The Walking Dead. Är det en walker jag ser där inne? Jag knackar på. Ingen öppnar så jag börjar undersöka huset närmare.

Det verkar inte ha målats om på trettio år och inga större upputsningar verkar ha gjorts. Verandan är sliten och olackerad, dasset är grönt av mossa och gillestugan har sett sina bästa dagar. Men när jag tittar in blir det bisarrt på riktigt. De flesta av våra saker är kvar! Våra fåtöljer står kvar, vardagsrumsbordet är detsamma och där i hörnet står den. Vår gamla gröna telefon med snurrplatta! På EXAKT samma ställe. Jag minns hur min pappa satt och pratade i den strax innan han berättade att jag skulle få ett till syskon. Just då kände jag mig utstött men idag är jag oerhört tacksam för alla mina fyra systrar.

Jag tittar in i huset från flera håll och i princip allt som var vårt finns kvar. Förväntar mig nästan att mamma ska ropa att det är mat. Jag går runt på utsidan. Två fönster, in mot det som var mitt rum och det som var min storasysters rum, bjuder på fler märkligheter. För det ena fönstret är en rullgardin neddragen. En gul rullgardin med vita måsar på. Min gamla rullgardin! Innanför den satt jag och läste Buster och om grekiska gudar och hjältar. Det andra fönstret är karaktäristiskt trasigt i form av ett hål, nån decimeter i diameter, som sitter en bit ned på rutan. Det hålet orsakade jag själv genom ett missriktat stenkast. Rutan har alltså inte bytts ut på drygt trettio år!

26781756_10156010119197603_102482959_o

26852945_10156010118992603_1599776251_o

Såklart gör de nuvarande ägarna vad de vill med huset, men det känns nästan hånfullt. Spåren jag ser är fortfarande våra. Det är som att vara utestängd från sitt liv och se det man en gång älskade förfalla framför ens ögon. Jag orkar inte stanna alltför länge. Innan jag går blickar jag ner från verandan mot vattnet. Så när som på en stor sten som flyttats är utsikten densamma som om 80-talets somrar.

26855023_10156010118102603_1272598689_o

Båten tillbaka går klockan 17 så jag hinner i princip ta mig runt hela ön. För den som inte är så bevandrad är Söderöra grannö till den mer kända Norröra där Saltkråkan spelades in. Öarna ligger en bra bit utanför Norrtälje och det är fullständigt underbara miljöer. En helt dödstyst ytterskärgård ligger slumrande. Det enda som hörs är fåglar och en hjort som får panik och raskar över isen när jag är i antågande.

26854611_10156010068227603_582859470_o

26853446_10156010092977603_79920643_o

 

 

26732448_10156010058872603_1311992301_o

Innan båten går träffar jag på en av de permanent boende som ger mig de senaste trettio årens skvaller. Vem som har drunknat och vem som har ihop det med vem. Förvånansvärt avancerade intriger visar det sig. Skärgårdsdoktorn ligger i lä kan jag säga…

Var det en bra idé att åka ut? Ja, definitivt, men mer än lovligt vemodigt. I en värld där informationsfloden tagit över våra liv blir kontrasten till det oföränderliga än mer påtaglig. Jag får höra att dagens kids på ön mest sitter med sina paddor istället för att åka ut och fiska, men jag vet inte jag. Tänker att dagens kids hittar sin egen väg.

Kvinnan jag pratar med är sällan i stan (och då snackar vi Norrtälje). Sen 1982 har hon följt rytmen här ute och inte brytt sig så mycket om instaflöden och annat. Det påminner mig om den strandsatte japanske soldaten som i tjugo år befann sig ensam på en ö i tron att andra världskriget fortfarande pågick (inga paralleller i övrigt). Hon och maken meckar med båtar och har en Sandhamnsbåt som de kör passagerare med större delen av året. Ett fridfullt liv som kanske inte är något för mig i längden, men att kunna spendera mer tid så här lockar. Att kunna åka ut och stänga av.

26782494_10156010596237603_552396111_o

Till slut är det mörkt. Becksvart. Därute ser jag Riddarfjärdens lampa komma närmare. Mitt i en värld som på så många sätt verkar vara i stor förändring är det fantastiskt att besöka miljöer där inget tycks hända, men det gör det förstås, även här. Bara inte i samma tempo. Jag stiger ombord på båten och konstaterar att en del av mig alltid kommer att finnas kvar på den här ön.

Och även en grön telefon vad det verkar….

 

 

 

 

 

4 reaktioner på ”På jakt efter svunnen barndom

  1. Torbjörn Roxå skriver:

    Så sant som det är sagt: Alla lyckligt lottade har sitt Söderöra någonstans.
    Det gäller bara att vårda,bevara och uppskatta det.

    Detta var inspirerande

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s