Så har jag fyllt år igen. 44 jordsnurr runt solen. Tjohej och så vidare. Jag brukade gilla att fylla år. De där skälvande minuterna innan stegen hördes i trappan. Den där frukosten man aldrig fick i vanliga fall och de där presenterna som kändes ouppnåeliga. Kiss Animalize på kassett och reptilmonstret från Return Of The Jedi. Det var som att ta emot nobelpriset. Högtidligt och värdigt.

Idag är femman en annan. Jag minns hur jag såg på 44-åringar när jag var 25. Ett samhällets patrask. Deras tafatta försök på gymmet, deras illasittande jeans och svällande magar. Sådär skulle man aldrig själv bli. Och det blev jag inte heller. Jag blev skön! En kille hela tiden följande med min tid. Nere med K-pop, demonstrerande kids och valfri könsidentitet. Örat mot rälsen, rutor på magen, med i matchen hela dagen. Not.

Det är framför allt hur de tilltalar en som har sönder något. En sådan där tillgjort glad ton. Som man själv har när man pratar med äldre människor. En ton som är till för att döva det uppenbart pinsamma i situationen. Att vi inte förstår varandra och att det är mitt fel. Hur de skrattar nervöst åt allt jag säger för att jag inte ska tappa ansiktet. De överseende leendena när våra blickar möts, reflexerna att nästan resa sig upp för att bereda mig plats. Det gör ont.

Men inte lika ont som att få ett avmätt grattis på FB. Jag värderar och hanterar mina ”grattis” utifrån en skala. Ju mer broderande och målande grattishälsning desto större effort. Ett vanligt ”grattis” bemöts nästan uteslutande med en ”like”. Personen i fråga agerar pliktskyldigt och bryr sig inte ett dyft om mitt väl och ve. Jag svarar med samma brist på engagemang. Om inte personen är någon jag vill fjäska för eller är påtagligt ball i mångas ögon. Läs ekonomiprofessorn Michael Dahlén som av någon outgrundlig anledning ibland visar närvaro i mina flöden. Han får sig alltid en liten vits.

”Grattis, kungen” och ”Grattis, mannen” är att likställa med ett vanligt grattis. ”Grattis, skämtare av rang” är lite roligare. Då kan det bli ett ”tnx!” i kommentarsfältet också.

Varje år hoppas jag på personliga grattis. Något som vittnar om vad jag betyder för den personen. Typ ”Jävlar vad längesen vi sågs! Saknar din värme och oförställda humoranda. Du är en inspiration för oss andra och bör hyllas så här varje dag”. Kanske lite storvulet men ändå. Då går jag själv igång och broderar mitt svar.

Men jäklar vad lite sådant det blir. Endast rader av ”grattis”. Ofta utan utropstecken. Bara stela bokstäver hängande på en vit bakgrund. Inte en smiley, inte en tillstymmelse till liv och engagemang. Grattis, grattis, grattis. Dova toner av likgiltighet uppenbarar sig på min skärm.

Jag ”tackar” för denna årligt återkommande explosion av pliktskyldig värme. Men hey, säkerligen är jag en lika svag ”grattis”-kreatör även jag. Ska dock försöka bättra mig. Börja dikta, använda udda smileys, göra videos. Få dig att känna dig riktigt sedd och firad.

För vi måste prata om det här. Dessa avmätta ”grattis” får oss att känna oss betydligt äldre än den ålder som med ett år adderats, de skvallrar om hemtjänst, slutenvård och kateter.

Så låt oss brodera våra grattis och skapa en FB-värld av värme och tårta. Kanske kan vi ses nån gång också, i en stor flock på Gärdet och säga grattis, grattis, grattis tills timmen slår sen.