Sanningen om 300 gig – del 1

När jag lämnar micken till mc:n Christer Engqvist och går av scenen på Stand Up Star förstår jag att jag klarat det. Inom loppet av tre år har jag kört 300 stand up-gig och därmed uppnått det som efterfrågats av mig. Vi backar bandet.

Tidpunkten är våren 2016. Under en blöt kväll på Kellys tar jag ett ödesdigert beslut. Jag står i baren och börjar snacka med en ryss i väst vid namn Dmitri. Vi tittar på Head Bangers Ball om Metallicas Moskva-spelning från 1991. Dmitri påstår att han var där. – Jag var security, säger han med Novgorod-brytning. Nitade både soldater och fans som ballade ur.

Jag får ett ryck av mindrevärde. Spelningen är legendarisk och ett av Youtubes mest sedda rockklipp. Att ha varit där och dessutom nitat en sovjetsoldat överträffar såklart min konsert med Blur på Elverket på Lidingö 1993.

— Men kan du svepa fem Åbro på en minut? hör jag mig själv kläcka ur mig. Ryssen stirrar på mig som vore jag en nyuppstånden tsar och ignorerar konstigt nog det patetiska i frågan. – Flaska eller fat? svarar han efter en stunds betänketid. – Fat, bitch! svarar jag Breaking Bad-inspirerat. – Ok, har vi ett vad? undrar Dmitri.

Ett vad. Shit. Det börjar gå upp för mig att jag ballat ur. Jag är redan halvpackad och ska jobba dagen efter, men kan inte backa. Ska ge igen för rysshärjningarna 1719. – Okej, krigarn, vad är du rädd för, säger Dmitri. Vad är du rädd för att förlora? – Ansiktet, mannen, det är vi alla. Vad är du rädd för?

Dmitri förstår inte frågan. Han orsakar rädsla inte tvärtom. Jag börjar ångra mig. Försöker sträcka mig efter jackan men en grov hand täckt av olycksbådande tecken greppar min nacke och 140 kg ryss möter min blick. – Du stannar här, ingen flyr från Dmitri.

I samma ögonblick viftar han till bartendern. – Ta in tio Åbro, inte mellanöl. Ölen kommer in och radas upp på ett ståbord. Vi står mitt emot varandra.

– Okej, shutnik. Om du misslyckas ska du få vara rolig. Du ska dansa som en apa igen och igen. 300 gånger ska du stå på en scen och dra skämt inför en främmande publik, och du ska berätta om det för alla, gig för gig.

Jävlar va detaljerat, tänker jag. Som att han bara gått och väntat på att få lägga den här förbannelsen på nån. Jag harklar mig och försöker vara tuff.

— Om du misslyckas (som att han skulle göra det) ska du ha min rygg i fem år. Vad jag än ber om. Du tar ut katten, du hjälper min mamma, du plockar vem jag vill, ok? Dmitri nickar. Då sätter jag igång tiden. Klara, färdiga, kör!

Dmitri väser på ryska och slungar i sig den första ölen snabbare än jag hinner säga ägd. Känns som att stå med bakbundna armar i Mästarnas mästares nattduell och se hur någon efter behag rycker plaststavarna. Andra ölen går också ner blixtsnabbt. Wtf, tänker jag och kollar på klockan. 15 sekunder! Ryssen grabbar tredje glaset. Han frustar som ett slags svin och öl rinner i det gråsprängda skägget. Det är fruktansvärt att se. Den ådriga halsen pulserar medan öl efter öl skickas ned i det bottenlösa gapet. 30 sekunder. Han stannar till och med upp lite, går upp i falsett, skriar och väntar. 40 sekunder. En öl kvar. Dmitri böjer sig fram och tar glaset med tänderna skickar huvudet bakåt och slukar ölen i ett enda knyck.

— Nastrovje, lustigfitta, väser han. En grogghagga i dunklet stirrar på mig med gula ögon och skrattar hest. – Kom till mamma, lilla gubben. Mamma ska ta hand om dig.

Faktum är att jag är skiträdd. Hur fan ska jag tänka nu? Vilken hastighet ska jag ha? Det kommer inte gå! Dmitri börjar räkna ner. Fem sekunder kvar. Det är dags.

Jag sätter ölen till munnen och får panik direkt, avskyr egentligen Åbro. Börjar klunka ner drycken som påminner om sur ek, lacknafta och mögligt bröd. Drar i mig den första på tio sekunder och får en kväljning modell större. Magsafterna pressas upp i svaljet och jag undslipper mig en mindre rännil som letar sig ner längs halsen. Shit, det tar för lång tid. Börjar klunka i mig den andra och får svårt klaustrofobiska tankar. Känner mig som instängd i en plastkista under vatten som man iförd handfängsel ska försöka fly. När den andra runnit ner har det gått 25 sekunder.

Dmitri, skrockar gott. Fan! Jag sveper den tredje så snabbt jag kan medan jag känner en storm blåsa upp inom mig. Det bubblar och far, jäser och yr. Ändå går det för långsamt. Jag är tvungen att ta glaset från munnen. Tittar tårögt på ryssen som nu inte rör en min. Hans anlete är rött och förargat. – Pityevoy!

Det är bråttom nu. Börjar ta maniskt stora klunkar av öl nummer fyra när det brister. Med ett dovt muller lämnar maginnehållet sin håla och briserar i en grotesk eruption som lämnar min ryske kombatant omsluten som värsta pompejioffret. Jag har förlorat.

Två ordningsvakter ansluter, släpar ut mig och lämnar mig i rännstenen strax till höger om rökområdet. En plastig tjej i filadojor fimpar på min flint medan jag utstöter ett utvecklingsstört bröl för att fira mitt nya rock bottom-rekord. Som om det inte vore nog har ryssen följt med ut.

— Shutnik, Shutnik, du ska inte lämna Dmitri sådär, säger han medan han torkar av mitt maginnehåll på min hoodie. Shutnik ska få dansa nu. Sjunga som liten apa, om och om igen. Du borde vara glad.

— Hörru, allvarligt, försöker jag formulera i halvkoma. Det var en typ dum grej…..fan, jag var full. Jag bor här borta och kände mig ensam. Drack för mycket, vi glömmer det här?

— Haha, shutnik skulle överleva två dagar i Ryssland. Du ska dansa, dansa, dansaaaaaaaaaaa…

Ryssens ord ekar bort långsamt, får svårt att hålla mig vaken, faller ner i något djupt, varmt och inbjudande. Svävar iväg….

— Hörru! Hallå. Hallå! Någon sparkar på mina ben. – Du måste upp nu!

Var fan är jag? Jag ligger i fosterställning på en plastmadrass och luktar värre än Hans Scheikes piss. – Var är jag? Vem är du?

— Jag heter Catrin är polisinspektör och du verkar ha jobbat hårt på att bryta ner din nykterhet igår, haha. Det har kommit in en anmälan avseende våldsamt motstånd också. Du var tydligen rätt brysk mot några ordningsvakter. Minns du det här?

— Amen fan Carin! Jag ska ju jobba nu, kan inte ligga här. Minns fan inte.

— Okej, bäst att du går nu, men vi kan komma att kontakta dig.

Lämnar polisstationen och vankar hemåt längs Krukmakargatan. Stannar till kort vid nummer 9. Här låg nån form av ungkarlshotell. Brukade stanna till här back in the day när jag jobbade på hemtjänsten. Hjälpte en fryntlig man som hette Rune och såg ut som Göran Greider. En gång medan jag värmde hans matlåda med pulvermos och hokifilé stod han och pissade i vardagsrummet. – Men, Rune, haha. Vad gör du? I hemtjänsten försökte man alltid normalisera situationen för att stå ut. Prata högt med sig själv. – Men kära Vera, haha, har du bajsat på toalettringen? Jag tror vi får köra lite engångslavemang så resten kommer ut. Och hamnar rätt, hihi.

Tänker i mitt svaga tillstånd att jag kommer sluta som Rune. En mänsklig avart helt strippad på människovärde. En tom blick som en gång var full av liv, vars enda chans till uppmärksamhet nuförtiden är att låta det rinna ut över vardagsrumsgolvet.

Jag ryser till och försöker minnas den bisarra gårdagen. Vad hände där egentligen? Var jag på Kellys, haha? Kan inte stämma. Skulle aldrig sätta min fot på det där sorgligaste av skithak där tiden stannat på 1993.

Efter ett par minuters tung promenad är jag hemma. Folkungagatan 65. En adress som idag ger kalla kårar insprängd som den är i fyllemeckat kring Medborgarplatsen. Jag höll ut i fyra och ett halvt år innan jag lyckades fly till Årsta. Men vid den här tiden satt jag fjättrad.

Hissen är förstås död så jag får gå de tre och en halv tunga trapporna upp. Med en puls kring 168 avverkar jag de tre sista stegen, vacklar fram till min dörr och famlar efter nycklarna. När jag tittar upp slår jag nästan huvudet i något som sticker ut från dörren. Det är en kniv. Och under den sitter en lapp. ”Shutnik. 300. Dansa som apa eller dö som älg”.

Motherfakker! Jag minns. I helvete i banankartongen, vad var det där för vansinne? 300 stand up-gig? Sure jag hade funderat på att köra nåt gig för flera år sen men inte tagit tag i det. Vem är den där jävla ryssen? Vad bryr han sig för? Jag ska ringa polisen på aset, tänker inte förnedra mig på nån jävla scen. Jag har ju en karriär, ett liv och en snygg kropp.

Jag går ändå in på youtube och kollar lite. Hittar ett klipp från 2008. Verkar vara nån sorts samlad stand up. Nån som heter Tomas Bonderud skämtar om en liten fisk.

To be continued.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s