På jobbet är stämningen tryckt. Jag jobbar som kommunikatör och att ha uteblivit på grund av en drängfylla ses inte med blida ögon. – Vafan, är du 22, Burken? Skärp dig! säger en kollega.

För husfridens skull skickas jag till en beteendevetare. Där berättar jag om Dmitri. Beteendevetaren skrattar så näsdukarna yr. – Men hörrudu!? Det låter ju heeelt bisarrt. – Aa, javet. Men han satte en kniv i min dörr så softa med sarkasmerna. – I din dörr? Men det är ju allvarligt. Har du polisanmält? – Nej, känns som fyllecellnatten får räcka. Pallar inte, han ger sig väl. – Men ska du inte testa då? – Testa vadå? – Att gå upp på en scen, dra några skämt. Det kanske är det du behöver om du hänger på Kellys i veckorna, eller hur? Hon lägger huvudet på sne och ler som ett fån. – Är vi klara här? – Sure, men skärp dig nu, du är en del av ett system.

Jobbar på några dagar. Går allt bättre att förneka det som har hänt. Glider till SATS Kocksgatan på torsdagen för ett tungt bänkpass. Inget går upp mot att ha flyt i bänken. Lassa på vikterna och reppa på. Känna direkt att man kommer persa.

Kör på styrkelyftarytan, där finns en grym stång med en sorts stopp som gör att man vågar lyfta tungt utan att riskera att spräcka bröstkorgen om man skulle överskatta sin egen styrka, vilket jag gör jämt. Planen är att trycka upp en åtta på hundra.

Talkar händerna, ringfingrarna på ringen för att hitta perfekt kombo mellan axlar, trickar och bröst, pressar ner arslet i bänken, blundar och lyfter av. Det känns lätt direkt. Sänker stången och exploderar upp. Ett rep, två reps. Jäklar, kommer greja åttan! Tre, fyra, fem. Sen. Tvärstopp. Fan händer? Stången har naglat fast sig i bottenläget. Hör två olycksbådande ljud av sprintar som åker ut och själva stoppanordningen faller ner vilket betyder att jag får stången pressad mot bröstet. När jag öppnar ögonen ser jag honom.

— Shutnik! Vad är det som tynger ditt bröst? Berätta för Dmitri.

Den vidriga ryssen pressar ner stången och jag hör hur bröstbenet börjar knaka. Är det så här jag ska dö? Då släpper han plötsligt och hjälper mig att pressa upp. – Du ska dansa som apa inte lyfta som elefant, vad är det du inte förstår?

En annan man med obefintlig nacke och smala ögon kommer fram, ser mongolisk ut. – Det här är Ilja, säger Dmitri. Tjetjendödaren. Han har en lagerlokal i Frihamnen. Vi kan säga att han arbetar där. Vill du följa med Ilja och testa hans nya verktyg? Han kan få en älg att citera koranen.

— Vafan händer här? En PT vid namn Johannes kommer fram. Jag brukar köra på hans pass. – Är det lugnt, Erik, eller? – Ja, det är lugnt, mannen. De skulle just gå.

Ilja ler och ger mig en blick kallare än att använda hipster som creddig referens. De båda männen strosar ut från gymmet och jag blir kvar sittandes på gymbänken. Börjar haja att det är på riktigt nu, verkar inte komma ur det här.

Dagarna går och jag får fler subtila tecken. En urtagen duva hittas nedkörd i mitt brevfack på jobbet, jag väcks på natten av 20 bikers som vrålar med cyklarna utan ljuddämpare nedanför mitt fönster på Folkungagatan och en busschaufför med tribal i pannan väser: vi ser dig, Shutnik.

Min ryska är inte den bästa men I get it. Jag måste börja avverka mina egna Herakles storverk; Eriks 300 stand up-gig. Men hur börja? Jag vet att jag kan få folk att skratta men har aldrig stått på en stand up-scen. Googlar runt lite och hittar en stand up-kurs på Improvisationsstudion på Skånegatan. Söker men det är fullt. Däremot finns plats på en kurs i improvisationsteater. Jag anmäler mig.

Skånegatan känns som en bra adress att återuppväcka insomnad meglomani. Här har de kulturtrendiga festat sen Dackefejden och Fredrik Virtanen har gett kvinnor potentiellt förtalsstoff i varje port. Glad i hågen tar jag hissen ner till källarplan och äntrar en obehagligt svart miljö. Känns som Hitlers bunker med åskådarläktare.

Här står vi. En samling kantstötta, utsvultna vargar med kvävda teaterdrömmar som på ålderns höst ska göra en sista kraftansträngning för att få sluka åtminstone en mikroskopisk del av det så kallade rampljuset. De rödvinsdoftande kulturkvinnorna strax över 50 som nyper mig i stjärten, den tystlåtne pedofillike programmeraren, den sprudlande yogatjejen med djupt begravd livsångest, den hämmade handläggaren, lärarinnan som efter att ha fostrat fem ungar efter 20 år ska få satsa på sig själv. Och så jag. Som kämpar för livet.

En kurs i improvisationsteater är för vissa svenskar, som skyr salsakursen och brakfyllan under whiskeyresan, det första steget mot någon form av självutlevelse. Det hela bygger i korthet på att spela upp olika scener utan manus, att tillsammans skapa handlingen medan scenen pågår. För att det ska bli underhållande finns en rad tekniker. Det handlar i grunden om att att låta kreativiteten flöda utan att tänka, att låta det roliga bara hända. Lättare sagt än gjort förstås.

Kursledaren är sprudlande. Vi sätter direkt igång med olika uppvärmningsövningar. Man ska bejaka det motspelaren gör: – Titta vilket fint blomkålshuvud. – Ja, va fint det är och vad gott det ser ut! Inte: – Titta vilket fint blomkålshuvud. – Det där är ju inget blomkålshuvud, det är en fotboll! Om ni fattar. Sen lattjar vi med olika status i olika scener. Högstatus möter lågstatus, lågstatus möter lågstatus osv.

Det hela är en prövning. Jag och en kvinna vi kan kalla Gertrud, på dagarna revisor, ska spela upp en scen tillsammans. Inramningen är en amerikansk westernstad på 1800-talet. Kursledaren spärrar upp ögonen och gör överdrivna blåsljud. – Vinden är stark!!! Det är nästan folktomt och sanden yr omkring på huvudgatan och en avlägsen dörr slår gång på gång. Du går på gatan, Erik, plötsligt möter du Gertrud som kommer runt hörnet. Ni båda…

Kursledaren blir plötsligt avbruten. – Jag är en dinosaurie, aaaaarrghhh, vrålar Gertrud och börjar Gollum-likt hoppa runt i rummet till övriga deltagares förskräckelse. – Eh, Gertrud, jag var inte riktigt klar men vad gör en dinosaurie i en amerikansk westernstad? säger kursledaren. – Ohhh, den bor där. Den har en hel guldgruva under marken som den ligger och ruuuvar på. Fattar ni?? Gertrud lägger sig ner och ser ut som björnen i leken ”björnen sover”. – Den ruuuuvar på sitt guld. Fattar ni inte?

Gertrud blir kritvit. Hon hade inte sagt något på hela kursen och haft svårt att leva ut. Nu skulle allt ut på en gång. Hon fullkomligt strimlade sönder sin comfortzone med en skördetröska och lät år av tillbakahållen livsglädje strömma ut i form av en malplacerad, påhittad dinosaurie. Plötsligt är hon sig själv igen, bara ännu mer förnedrad där hon ligger hopkurad på golvet

— Förlåt, jag tänkte mig inte för, snyftar hon. – Men, Gertrud, det där var väl inget, försöker kursledaren. Gertrud lyssnar inte, hon reser sig upp och lommar ut ur lokalen. Det ska visa sig att hon inte kommer tillbaka.

— Känns lite som en meteoritnedslag här nere nu, haha, försöker programmeraren. Ingen skrattar.

Improvisationsteatern blir ett första steg för mig och ändå en bra upplevelse. Kursledarna är entusiastiska men kanske lite väl sugna på att sälja in sina egna gig. Dunno. Gillar gemenskapen men känner att min egen utveckling kanske inte tokgynnas. Det bästa på kursen är att jag träffar en ”partner in crime-kvinna”, vi kan kalla henne Moa. Vi är ungefär i samma ålder, hon är mitt inne i en livs-switch och hon ska gå ytterligare en improkurs kommande sommar, den här gången i Skåne. Själv lyckas jag få plats på en stand up-kurs, också i Skåne, och vi båda bestämmer oss hux flux för att hyra ett hus en vecka innan våra respektive kursstarter för att slipa på material.

Kosan styr således mot Skåne.