Sanningen om 300 gig – del 3

Skåne i mitt hjärta! Vi befinner oss i Kvesarum strax utanför Höör. Långt ifrån ryssar och tung trafik. Här startar min och Moas resa in i kultursfären. Jag ska försöka skriva skämt, Moa laddar för kurs i improvisationsteater och vidare utbildning till dramapedagog. Sen den där veckan i Skåne har våra vägar bara korsats en gång. Ibland dör de mest givande av relationer oväntat ut. De brinner häftigt men bränslet som försörjer dem är ofta begränsat till en kort period.

Återigen, vi har inte en intim relation. Vi är partners i ny livsuppgift. Ett uppbrott från det gamla, en spricka i fasaden, en liten växt upp genom invand asfalt. Vi delar en start mot något nytt och okänt.

Den röda villan är som gjord för uppgiften. Ingen av oss har varit här. Det luktar som det gjorde förr. Trä, tradition och trygghet. En doft av det stillastående, det oföränderligt robusta. Vi får också sällskap av en feministisk vissångerska vi kan kalla Hedvig.

Jag går promenader i den magiska idyllen. Hur väl resonerar inte mitt väsen med det svagt surrande lantlivet? Det surrar alltid någonstans, på håll från någon skördetröska eller nära från någon förbiflygande humla. Dofterna renar mitt inre och livet känns lätt och ledigt.

Då händer det. Plötsligt hör jag ett ljudligt frustande. Jag tittar snabbt åt höger och cirka fyrtio meter in i hagen fastnar min blick på två klotrunda eldar till ögon. Dessa tillhör ett jättelikt vitt muskelpaket som taktfast står och skrapar med ena klöven.

Jag skulle säga att jag under vissa omständigheter har svår tjurfobi. Min blick vandrar från tjuren till elstängslet som nog får ha en jäkla laddning om det ska hålla det där vidundret på rätt sida. Jag backar sakta och opretentiöst. Hur fan var det med tjurar? Skulle man spela död? Ser märkligt nog inte en ko i sikte. Bara den där tjuren inne i hagen. Vad gör han där? Vem har sänt honom? Plötsligt gör han ett utfall. Rusar fram tio meter och tvärstannar framför elstängslet. Här tappar jag det. Det är som att allt jag någonsin varit rädd för kanaliseras i den där kokande kötthögen. Jag vänder och springer som jag aldrig sprungit förr.

Det är närkontakten med tjuren som får igång mig. Hedvig och Moa skrattar när jag kommer tillbaka sjöblöt och upprymd. Jag går in och plitar ner mitt livs första försök till stand up. Det är inte bra det är det inte, men det är något. Har bestämt mig att försöka ha med mig hyfsat med material till kursen. Inte för att jag har någon tydlig uppfattning om vad hyfsat material är, men något som låter som skämt.

Hedvig och Moa kör yoga, spelar och sjunger. Jag går varv efter varv runt huset och försöker komma på något kul. SVT, Jimmie Åkesson, Pokemon och en död katt. Det är där det börjar.

Veckan innan kursstart i det röda huset går fort. Den slutar med en sorts uppspel i vardagsrummet. Hedvig och Moa är publik och sitter och tjoar medan jag går ut och river av 5-10 minuter med ett vedträ som mick. Hedvig är bra och anmärker redan på de obligatoriska rookie-sunkigheterna. Moa påstår att jag har fallenhet för genren. Jag vet inte jag, har ju inbillat mig det. Men nu har jag i alla fall något. Nästa anhalt Sundsgården och kurs med skånekomikern Martin Svensson.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s