När jag var yngre hade jag inga problem med att det inte finns en objektiv mening med våra liv. Såklart har alla en uppfattning om någon sorts mening, men det finns inte en enda definierbar mening som alla skriver under på. Mitt yngre jag var upptaget med statusjakt, kicksökande, att vara rätt osv. Oöverstigligt viktiga saker som gav mitt liv mening. Nu mitt i livet anser jag att det inte finns något som kommer att fylla min törst efter mening. Det är en skrämmande känsla. Om det inte finns någon egentlig mening, vad ska då livet vara till för?

Jag tror samhällets entydiga svar är att vara full. Det är det enda jag kan komma fram till efter att ha observerat samtiden i 45 år. Hög som låg, rik som fattig. Alla strävar vi mot fyllan. När allt är bortskalat och vi står där nakna behöver vi mötas i berusningens dimmor.

Det kan först verka som det finns andra meningar med livet. Att älska, att lära sig nya saker, att lyckas på jobbet, att ha ett stort socialt umgänge, att vara viktig i andras ögon, att få barn osv. Men allt detta är bara tillfälliga stationer på väg mot slutmålet; att få bli full.

Inget kan föda ensamhet i vårt samhälle som att inte vilja bli full. Förläget får den alkoholointresserade titta ner i marken när dyra viner ska dryftas, obönhörligt förflyttas den alkoholointresserade till diskussionens utkant när festdeltagarnas metamorfos inträder, vettskrämt noterar den alkoholointresserade hur de andras blickar blir stirrande och simmiga medan rösterna höjs och lyssnandet avtar, ofrånkomligt är faktumet att vissa vänskapsrelationer i det närmaste behöver avslutas för att relationen i alltför stor utsträckning präglas av alkoholens starka band.

Att inte delta i den allenarådande strävan efter fyllan och det med den ofta efterkommande fördärvet kan alltså leda till ett ännu större fördärv där de flesta av oss ändå återvänder till fyllan. Ett tryggt fördärv där du åtminstone kan skylla ditt fördärv på något och där ditt fördärv ändå kan ske tillsammans med dryckesbröder. Att vanka omkring i nykterhetens ensamma skugga blir ett fördärv i full medvetenhet som för de flesta av oss verkar vara värre än att få gå under under påverkan av olika substanser.

Vad är din framgång värd om du inte får spruta ner attraktiva kvinnor med champagne? Vad är tjejkvällen utan vin? Vad är grabbresan utan sprit? Vad är midsommar/jul/påsk utan snaps? Vad är dejten utan öl? Vad är efter gig-känslan utan öl? Vad är före gig-nervositeten utan öl?

Samhällets svar: ingenting. Från mitt inre har under flera års tid en känsla av att inte vilja bli full till och från legat och bubblat. Alkoholen tar mindre och mindre plats i mitt liv. Jag tror ibland att jag hittar mening utan den. Att det finns andra slutmål. Men ett liv utan att bli full är ett hårt liv, där dopamin och kickar måste förtjänas, där besvikelser behöver hanteras, där genvägar och ursäkter försvinner och du blir stående ren med svar du inte vill ha.

På vissa sätt ett förbluffande härligt tillstånd. Ditt dygn förlängs, dina konversationer blir äkta och din fysik blir majestätisk. Men utanförskapet blir nästintill oöverstigligt starkt.

Därför var det skönt att igår kväll än en gång få ge upp. En båt, en god vän, vännens trevliga sambo, en skärgårdsö, en ostbricka, oliver, en gullig hund, stillhet och nyklippt gräs. Till min hand tilldelades ett glas rosé. Nästan i slowmotion böljade det där inne. Jag förde glaset till min mun och gav den tidlöst problemlösande drycken fri lejd till mina vener.

Som när Frodo tar av sig ringen hoppade jag tillbaka från det mardrömslika utanförskapet och integrerade mig på nytt i den svenska folksjälen. Mina problem kändes mindre, mina skämt roligare, och andras blickar mindre besvärande.

Efter tre glas lovade jag mig själv att inte hamna på villovägar igen.

Inga terapeutbesök kan ge livsmening som bag in boxens porlande visdom.