Volontärarbeta – att egoboosta eller hjälpa andra?

IMG_0985

– Du är en hjälte!

Är jag? Klart är att jag aldrig fått så många muntra hejarop på sociala medier som under min resa till flyktingkrisens Aten. Och visst, det känns alltid skönt med ryggdunkar en masse och jag är mycket nöjd att jag åkte, men hjälte? Knappast. Snarare kände jag mig som en svikare när jag drog handbagaget förbi alla flyktingar som låg utspridda i färjeterminalen i Pireus-hamnen. En efter en stoppade de mig och gav mig en kram eller en kyss på kinden. Det är märkligt hur snabbt man kommer människor nära i utsatta situationer. Det finns liksom inte utrymme för fasader.

Vissa personer och familjer hade jag spenderat extra mycket tid med så de avskeden blev svårare. Jag ville bara trycka in alla i en buss och lämna det här grekiska skräck-dramat under brännande sol. Men naivitet hjälper ingen. Istället hade jag nästan hunnit rulla mitt handbagage ut ur lägret i riktning mot flygbussen, när lille Sevan ropade. Drygt tre år gammal rultade han fram och bad mig böja mig ner. Sen pussade han mig på kinden innan han sprang tillbaka till sin far Muhammad. Någon timme tidigare hade jag känt mig nödgad att dra till med något i stil med att chefen inte låter mig vara borta längre och att jag hoppades att det skulle gå bra för Muhammad och hans familj. I den stunden kändes det futtigt och faktiskt rent skamligt att åka och jag fick en hastig gråtattack där jag avlägsnade mig i dammet.

Allt som har med flyktinghjälp att göra är en otrolig soppa och alla hittar egna strategier för att motivera sitt ställningstagande. Jag ger aldrig till tiggare, jag ger bara till UNHCR, flyktingarna är bara ensamkommande män som ljuger om sin ålder och är här för att våldta och spränga oss i luften, bättre att göra något än att göra inget, jag skulle vilja men hinner inte, jag skulle vilja men orkar inte, vad spelar det för roll vad jag gör, alla kan inte komma hit, varför ska vi ta emot alla. Och så vidare i oändlighet.

För egen del fick jag nog och ville dyka ner i soppan och se efter själv. Jag kände mig plötsligt tvungen att åka. Anledningarna? 60 procent filantropi, 30 procent journalistiskt intresse och 10 procent egoboost, (finns ju trots allt värre sammanhang att figurera i). Att det blev Team Sweden Volunteers var egentligen en slump. De var de första jag hörde av mig till, de svarade övertygande och snabbt på mina frågor och saken var biff.

– Gjorde du någon skillnad då? frågar någon.

Det beror på vad man menar. Det verkar finnas ett synsätt hos vissa volontärarbetare. Dessa ser sig själva som ett med natur och mänsklighet och vill vara dem som står på stranden när de hjälper flyktingar ur båtarna. Gärna förevigat genom en selfie. De vill rent fysiskt vara den avgörande länken mellan flyktingars liv eller död. Att vara den som står i kök och sorterar matransoner är inte lika sexigt. Eller bildmässigt.

Men flyktingkrisen handlar inte bara om sjunkande båtar även om det är dess vidrigaste uttryck. Flyktingkrisen handlar också om leda, om ovisshet, om att tappa hopp, om att inte kunna påverka det som händer ens familj i hemlandet, om att få se sitt människovärde ständigt minskas och om att kallas jihadist och parasit.

Hur kan man hjälpa en människa att inte förlora hoppet? Hur kan man hjälpa en människa att känna sig som en människa? Det finns nog inget facit, det gäller att hitta egna svar. Vi kokade te, vi mötte blickar med ett leende, vi hälsade, vi delade ut skor, byxor, tvålar, tandkräm, vi erbjöd hotell till en familj där sonen opererats i magen, vi lekte med barnen, vi lät dem göra sig fina och vi hjälpte till att dela ut frukost och lunch. Bland annat.

IMG_0827IMG_0819

Jag vill tro att det vi gjorde och det Team Sweden Volunteers gör vecka efter vecka gör skillnad för flyktingarna. Får vardagen att bli lite enklare. Jag tror också att det man som volontär får med sig hem och kan sprida i bekantskapskretsen och på andra sätt är guld värt.

Jag såg många problem i flyktinglägret. Ensamma unga män utan framtid som tog till nävarna, misstro mellan syrier och afghaner och en stor uppgivenhet hos vissa. Ändå är jag förvånad över den kärlek, hjälpsamhet och tacksamhet som den absoluta majoriteten visade mig för det lilla jag gjorde. Det är också de intrycken som är de bestående.

Så för er egen skull och andras. Åk ner och hjälp de riktiga hjältarna. De som under tuffa förhållanden kämpar för att familjen ska ha det bra och kanske också få en framtid.

Eller sätt in ett bidrag.

Vad ni än gör så behövs det och ja, det kommer att göra nytta.

Jag lovar.

https://www.facebook.com/teamswedenvolunteers/?fref=ts

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s