Här förlöser jag din rädsla

img_2528

– Vad är stand up? Min terapeut stirrar svart in i mina ögon som han alltid gör när han tycker att jag hycklar eller säger emot mig själv. Det händer ofta och det är obehagligt. Jag vrider mig som en larv över öppen låga, jag avbryter mitt skratt och gör allt för att sluta mig in i min lilla box där självförnekelsen är kung och undergången dess drottning.

Jag har skrivit fem svar som jag febrilt letar fram i min iphone; gemenskap, vardagsflykt, samtidstemperatur, komma i kontakt med egna rädslor och att må bättre. Jag tänker mig att vi förenas när vi skrattar ihop, att vi för en stund kan fly vardagen, att stand upen blir nån sorts värdemätare kring vad vi kan och vill skämta om just nu, att man som publik kommer i kontakt med och kan kan bearbeta egna rädslor och att man genom att se någon annan ta på sig det sociala ångestoket faktiskt kan må bättre själv.

Min terapeut, som egentligen är min egen spegelbild, ger mig som vanligt endas delvis rätt. – Varför skrattar vi? Den svedda larven fortsätter att krumbukta sig. – Eh ja, kanske för att dölja skam. – Nja, snarare är skrattet i en stand up-situation ett utlopp för rädslor.

En trygg komiker får vår fullmakt att bli vårt undermedvetna återhållna jag. Våra rädslor och bryderier kastas ut till allmän beskådan och kan genom detta förlösa oss. En osäker komiker får oss att tvivla på oss själva och skämmas över vår rädsla.

Alla komiker söker tryggheten. Vare sig man är energirik och galen eller återhållsam och avig. Man behöver utstråla att man vet vad man utstrålar. Publiken måste förstå att komikern också förstår när något skämt gått åt helvete och varför det gjorde det. Annars blir det jobbigt och det bombas. Deluxe.

Men tryggheten är inte en vara att beställa. Den är en flyktig gäst, totalt likgiltig inför egna önskningar. Den kan finnas på din axel hemma i vardagsrummet bara för att med ett hångrin flyga iväg minuterna eller sekunderna innan du ska upp på scenen.

Jag är av sådan natur att jag nöter. Men som min överärlige orm till stand up-vän brukar uttrycka det: – Du kanske överarbetar.

Ah, den gode A. Han har alltid något negativt att säga som rycker ner mig från piedestalen. Tyvärr har han ofta rätt. Eller tyvärr och tyvärr. Tiden för hyckleri är över. Livet ska mötas med det inre utvädrat. Yttre hot som tidigare fastnat likt på ett flugpapper ska strömma fritt genom det öppna sinnet men förmågan att se och vrida och vända på sig själv i enlighet med egentlig värderingsriktning måste alltid premieras. Därför lyssnar jag ofta motvilligt på A trots att jag ibland vill slå honom när han prövar mitt ego.

Det viktiga elfte giget sker på Big Ben. Min energi är på samma gång min nemesis som min största tillgång. Dock behöver den tyglas. Jag vill tygla den. Jag vill hitta tempovariationerna och pauserna. Jag behöver låta den stackars publiken andas.

Jag letar efter tryggheten. Den är bara där delvis. Som en hånande demon flyger den omkring kring mitt huvud när jag står där på scenen och jag kämpar för att fånga den, likt King Kong en gång gjorde från toppen av Empire State Building. Då gällde det flygplan. Men även om jag och den stora apan sträcker oss efter olika mål kan vårt öde bli detsamma.

Den här kvällen lyckas jag dock hålla mig kvar i skrapans topp. Jag är rolig. Jag har något. Jag vet det. Men diamanten är fortfarande en kolbit även om den oftare än förr glimmar till. Och det är ett underbart att se det där skenet lysa på publiken när det klaffar.

Jag ser hur deras rädsla lämnar dem medan tryggheten sitter stilla på min axel.

Du ser mig nästa gång på Big Ben, 25/12.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s