Gig 105.

Ibland gråter jag i mitt sovrum. Där är jag som svagast. Där kan jag uppleva stark ångest och där är ensamheten som störst. Det stör mig att den plats som bör vara min borg ofta är min mörka skog. Där hopar sig tvivlen och farorna i skuggorna. Där bakom en stubbe står självhatets vätte och smädar mig.

Sovrummet är antitesen till scenen. Där kan jag få vara stark och lysande. Sen jag började med stand up har jag närt besattheten av skrattets socker. Ett dåligt gig är som en svältkur. Du dräneras, torkar ut, tillintetgörs. Ett bra gig är som att vara i Willy Wonkas chokladfabrik. Du ligger under vattenfallet som utgörs av ren choklad med öppen mun och tusentals kalorier i sekunden väller in i din omättliga käft.

Jag tror att jag behöver förstå varför jag utsätter mig för detta. Om det bara är skrattets socker man är ute efter ligger diabetesen där och lurar förr än man anar. Men just nu är jag som heroinisten, ständigt på jakt efter skrattfixen. Låt gå för det då. Ett tag till.

Den här kvällen headlinar jag igen på Stockholm Comedy Club. Tredje gången nu. Grymt kul att få chansen att köra lite längre! Då giget oturligt krockar med fotbollen är det inte jättemycket folk ikväll. Runt 25 pers. Det blir en utmaning.

Men jävlar i min låda vad jag levererar. Det här är första gången sen jag började som jag, bitvis i alla fall, är mig själv fullt ut. Inte en manusrabblande galning som tar ton under permission från Hall. Jag kör nytt, snackar med publiken och levererar variation. Ett rätt steg mot den typ av komiker jag gillar, den typ av komiker jag vill bli. En helhetsupplevelse. En resa. En tarmsköljning.

Och publiken är med mig ikväll. Får en jäkla massa garv trots det ringa antalet. Kör hela 26 minuter och det känns faktiskt inte segt även om mycket fortfarande behöver slipas.

På söndag är jag tillbaka i vardagen på King Comedy. Hoppas för världens skull att förra veckans häcklare inte är på plats. Eller, det får han ju vara. Jag får ta en toy…