No World Of My Own är den sista låten jag skrev till albumet Falling Back Down. Det var aldrig meningen att skriva 18 låtar men idéerna fortsatte komma och albumet fortsatte svälla. 18 låtar är såklart i mastigaste laget i en tid när de flesta artister släpper en låt i taget och få verkar bry sig om album, men gammal som jag är har albumets format fortfarande ett värde för mig. Och alla dessa låtar hör ihop. Jag skrev dem under en tid när mycket pågick både i ute i världen och för mig personligen.

No World Of My Own handlar om just detta. Hur lätt det är att vilja fly den yttre världen och försöka hitta trygghet i sin egen. Kanske är det det som innebär att åldras. Nya generationer hittar sina egna sanningar och visar att man tänka på andra sätt än tidigare generationer. Det kan vara svårt att acceptera att samhället förändras och att sanningar man hittills tagit för givna inte längre gäller. Men att stagnera och ge upp får inte vara ett alternativ. Man får inte fastna i sin egen sargade värld som numera ligger i ruiner.

No World Of My Own

Walking on a desert road

Nowhere to go I just don´t know

What has happened to my world

Getting more and more absurd

I wish I´ll see water again

The vultures are my only friends

Guess I´m back at square one

I´m melting in the sun

But what if I can be

All the things I can´t see

What if there´s a way to believe

I will go down to the water

And I´ll go, below, below, below

Under the surface all alone

To a world of my own

The desert is all I see

Images are coming to me

One is dying one is free

In my bubble nothing´s real

I wish I could block the sun

Take a bullet for everyone

But as I try to hide my friend

It keeps on going until the end

I will go down to the water

And I´ll go, below, below, below

Under the surface all alone

To a world of my own

Where I can hide and get stronger every day

It all will go away

At least that´s what they say

But can this be the only way?

The more I´m hiding the more I´m lying

They never go away    

The more I´m trying the more they´re gonna stay

The more I´m fighting the more I´m dying

They will never change, never change

Why do we all repel each other

Why do we all love another

Why do we all disown our fathers

There will be no world of my own

Why do we all deny our mothers

There will be no world of my own, of my own

Why do we all hate our brothers

Why do we all leave our sisters

Why do we all want a mistress

There will be no world of my own

Why do we all create a fire

Why do we all promote a liar

Why do we all fuel desires

There will be no world of my own

There will be no world of my own

There will be no world of my own

Never Enslave Ukraine handlar uppenbarligen om Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Att ta någon form av samhällspolitisk ställning i en rocklåt känns ju väldigt 1987, men jag var helt paralyserad av skräck det där första halvåret. Vägrade förstå det som skedde. Världen skulle gå under. Nu verkar Ukrainas stora motoffensiv pågå för fullt och ryssarna (vad det verkar) har sprängt en gigantisk damm som översvämmar flera byar och hotar dricksvattenförsörjningen på Krim. Trots detta har jag idag inga problem att gå och mumsa glass i solen och tycka synd om mig själv. Man har vant sig. Människan är i sanning ett konstigt djur.

Själva videon består av bilder från den ukrainska statens officiella hemsida. Det kändes intressant att bildsätta låten på detta sätt. Redan då hade ohyggliga övergrepp ägt rum. Nu är vi än längre in i konflikten och inget slut kan skönjas.

Jag är väldigt nöjd med låten harmonimässigt. Kan inte påminna mig om något som låter som den. Nyckeln är en subtil lek med moll och dur som går in i varandra på ett suggestivt sätt.

Never Enslave Ukraine

A sick twisted nightmare

The bear is back again

No one thought it would go in

Not supposed to be a problem

Not supposed to be a threat

Yet here is slaughter beyond sense

But we will never surrender

We will fight together

They will never enslave Ukraine

Everyone is watching

But noone`s helping

They will never enslave Ukraine

Ferocious and determined

A cleansing in our time

We warned

You were in denial

Now as the fog is clearing

Butchering of civilians

It´s all open in plain site

But we will never surrender

We will fight together

They will never enslave Ukraine

Everyone is watching

But noone`s helping

They will never enslave Ukraine

Oh Ukraine

In the sun

In the morning

Kids are playing on the ground

The debris is scattered all around

So unreal

What If It Remains This Way utgör ett av mitt livs mest smärtsamma konstnärliga ögonblick. Låten som sådan bygger på ett versriff jag haft i huvudet sedan 1997 då jag gjorde slut med min dåvarande flickvän Mia. Efter att Mia och hennes mamma varit och hämtat hennes grejer i min lägenhet satte jag mig med gitarren och kom direkt på riffet. Nu har jag emellertid transponerat det till ett F- och C-grepp med en baktaktsklang på ljusa B- och E-strängarna. När jag väl hade denna teknik utarbetad lattjade jag runt lite och hittade refräng plus övriga delar av låten.

Personligen tycker jag att låten är en av de starkaste på albumet. Det smärtsamma ligger därför inte i något som har med inspelningsprocess och låtkvalitet att göra, det smärtsamma ligger i mottagandet av videon. Mitt i brinnande pandemi jobbade jag liksom många andra hemifrån och det sociala umgänget var minst sagt begränsat. Mörkret, vintern, tystnaden. Det kändes som slutet var nära. På något sätt ville jag skildra detta och fick en märklig idé. Jag begav mig ner på stan mitt i den tysta vinternatten endast iklädd kostym. Syftet var att lyfta fram den enskilda människans utsatthet i denna apokalyptiska kontext.

Resultatet tycker jag blev både starkt och intressant. Ett stycke ren och skär nutidskonst där jag ensam driver omkring på Stockholms tomma gator klädd som en konsult eller liknande som under vanliga omständigheter skulle utgöra ett naturligt inslag i skildrad stadsbild. Men för att uttrycka det milt kan jag konstatera att det allmänna gensvaret varit tämligen modest. Nu vet jag ju att man inte ska värdera sina prestationer utefter vad andra tycker, men det är lättare sagt än gjort för en som har bekräftelsebehovet lika inpräntat i genuppsättningen som alkoholisten har alkoholsuget.

Men det är vad det är. Vem bryr sig om en rockvideo 2023? Inte många. Vissa stora band kan mala på som de alltid gjort och spela samma låtar de alltid gjort och slänga in lite nytt som håller uppenbart sämre kvalitet. För oss andra, som försöker skapa något nytt, är det bara att tacka för de få lajksmulor som kommer vår väg. Och fortsätta kasta pärlor åt svinen.

What If It Remains This Way

I´m walking down an empty street, only dust and birds I see

Behind the windows covered faces, worried eyes are watching me

I wouldn’t bet on it, what if it remains this way

Fish in a bowl forever, separated and astray

Can´t get any lower      

Lower

Someone better touch or I´m gonna break

I am getting older

Will I ever hold her

(Someone better touch or I´m gonna break)

I aint seeing any friends, If I do we just pretend

Every man for himself, like Donald til the end

Feeling crazy all the time, getting mad and out of line

To a stranger I will scream, wake me up from this dream    

Can´t get any lower      

Lower

Someone better touch or I´m gonna break

I am getting older

Will I ever hold her

(Someone better touch or I´m gonna break)

We stand, alone in a battle, in the chaos, try to flee the enemy

We run, it is comin after, it is around us, it is every where

I wouldn’t bet on it, what if it remains this way

Fish in a bowl forever, separated and astray

Jag har alltid lockats av tanken att gå all in, att satsa allt på ett kort utan att se tillbaka. Tyvärr sker det ofta okalkylerat. Som i poker. Jag håller mig benhårt till en strategi i parti efter parti, sedan tappar jag det plötsligt, låter mig bli provocerad, och satsar allt jag har. Ibland har det gått vägen, för det mesta inte. Samma med aktier. Hur många gånger har jag inte intalat mig att jag inte ska ”samla alla ägg i en korg” utan sprida riskerna? Lik förbannat har jag öst in pengar när en viss aktie börjat gå upp. Sedan har någon negativ nyhet släppts och aktien har rasat i botten.

Tvärtom är det i relationer. Då vågar jag sällan gå all in utan kalkylerar i detalj hur nära mig människan befinner sig utan att det ska bli för kvävande. Så att jag ska kunna dra eller trycka ifrån. Mitt utopia är en situation som i ett rymdskepp där jag flyter fritt med allehanda lockelser som svävar omkring mig. Kommer något för nära trycker jag ifrån, kommer något för långt bort drar jag det närmare. Ett sorts perfekt avvägt tillstånd fritt från beständiga ställningstaganden. Och en biljett till ensamhet förstås. Jag jobbar med att förändra detta.

All In

I need the rush I need to feel

Make a bet and spin the wheel

See the numbers on the screen runt to the sky

Turn to green

You got to have a strategy

Cut your losses and be real

But when the stakes are getting high my sence will be denied

It´s my destiny

All I wanna do is to go all in

Throw it all away if I dont win

Closer to the fire

I am getting higher

Everything will be so different, baby, now

Sell the crypto on the news

Maybe the favourite will lose

Seize the moment, oh the signs will guide me all the time

This pot will be mine

All I wanna do is to go all in

Throw it all away if I dont win

Closer to the fire

I am getting higher

Everything will be so different, baby

All I wanna do is to go all in

A binary decision

What a feeling

So turn the card over

Let the ball settle

Send my soul to heaven or hell

Cause I am a gambling man

I will always be online

Scavenging all over

What fortune can be mine

Oh, I see the little lamb standing there all by himself

Never Go Straight Down. En låt om att inget yttre kan kan påverka ditt dåliga mående om det väl satt sig. Du kan åka till ett paradislandskap och gå omkring bland palmerna, men ditt inre äter dig likväl. I början av 2021 ledde omständigheter till att jag befann mig solo på Fuerteventura. Hyenorna hade agerat och jag spelade med.

Det blev ett kallt spektakel i idyllen. Pandemin rasade världen över och masker var ett obligatorium. Det kändes som att vara på en annan planet med vulkanöns svarta klippor och sand. Här företog jag mäktiga springrundor till en fyr och promenader i bergen. Resorten var närapå tom och jag yttrade knappt ett ord till en annan människa på två veckor. Stärkande och skrämmande på samma gång.

Jag åkte till en magisk strand vid öns norra del och vandrade längs milsvida dyner. Inom mig marinerades hämnden. Jag tog fantastiska bilder och filmade det landskap vi ser framför oss i våra drömmar, men med svärtat sinne kunde jag inte njuta fullt ut. Där föddes idén till videon. Jag inverterade bilderna och fram trädde motsatsen till paradiset; ett svavelosande mardrömslandskap med svarta skyar.

Låten som sådan består av ett versriff jag haft med mig sedan slutet på 90-talet. Kom aldrig någonstans med det men kände att det fanns något där. Fram till 2014 borde jag på Gärdet. Där spelade jag in en mängd låtidéer som jag sedan glömde bort. Lyssnade på dem för ett par år sedan och tyckte att fem av 80 låtidéer var värda att gå vidare med, däribland det parti som skulle bli refrängen till Never Go Straight down.

Låten har något porlande drömskt över sig och gifter sig väl till de mörka bilderna i videon. Jag tyckte inte den var så märkvärdig i början men nu tycker jag den är bland plattans starkaste.

Never Go Straight Down

Suddenly you´re in a place you wouldn´t believe

The steady decline, wasn´t for you to see

You try to get a grip but the grip is slipping away

You gotta get it back or slowly you´ll decay

If you let me, I´ll never let you down, I will be beside you

And remember you better look inside, should never look around you

Made up enemies, always on your mind, they will win all the time

You gotta give up the battle, or you´re gonna go straight down

They seem happy, really they don´t want you to change

They grind you hard until nothing remains

Crazy is the man living a life at ease

When everything is centered around an aim to please

If you let me, I´ll never let you down, I will be beside you

And remember you better look inside, should never look around you

Made up enemies, always on your mind, they will win all the time

You gotta give up the battle, or you´re gonna go straight down

Everybody tells you what to fear

Everybody wants you to be near

Everybody wanna get along

But you don´t sing their song

Let me take your hand, and I will guide you, my plan will take you home.

Never you´re gonna go straight down.

Ibland känns livet som ett inlägg på Instagram av en motivational speaker. En energirik man (för det är mestadels en man) har hittat sig själv. Han har förstått saker. Som att en dålig företagskultur inte sitter i väggarna utan i människorna som befinner sig på den aktuella arbetsplatsen. Han har förstått att man inte ska ge upp. Han har förstått att man inte ska bry sig om vad andra tycker. Han har förstått att det inte är målet utan resan som är det viktiga. Jag hatar honom förstås. Eftersom jag aldrig tycks förstå.

Jag verkar sakta börja bli tvungen att förlika mig med ett liv i ensamhet. Har aldrig lockats av familjelivet men heller inte av att ligga och ruttna bort i en lägenhet där enda höjdpunkten på dagen är när ett stressat hemtjänstbiträde tittar förbi och slänger in en svart plastform med potatis, ärtor och torr kassler i mikrovågsugnen. But it is what it is, som en engelsk fotbollsspelare skulle säga.

Mitt album är mörkt. Texterna är mestadels mörka även om det i vissa går att skönja ljuset. Only Me And The Roaches handlar om att bli spottad på, förnedrad, hatad och baktalad. Av hyenorna och de rädda hycklarna. Av de kraxande korparna. Men sånt är livet. Man kör på. Äter sig vidare, en dag i taget. Tar ett andetag till. De ska dö korparna också. Och då ska jag dansa på deras gravar.

Till slut finns endast jag och kackerlackorna kvar.

Only Me And The Roaches

I never wanna go to bed

I don´t wanna have em crawling in my head

Telling me I´m no good to no one

I have to fight em every night

And they never seem to shatter in the light

I will be lying once again

While my inside´s bleeding

But if I seem to die my friend

You better take a look again

What you see will break you down

In the final hour of time

Only me and the roaches

Me and the cockroaches

Will be left alive

A sudden dagger in the back

Never got a chance to avoid the attack

From the bottom of the grave

I can see them stand above me laughing

Shovelling some dirt

And deriding me where it hurts

As the pit is filling up

They are staring

Staring

But if I seem to die my friend

You better take a look again

What you see will break you down

In the final hour of time

Only me and the roaches

Me and the cockroaches

Will be left alive

Only me and the roaches

Me and the roaches

Will be left alive

För vem är man kreativ? Alla terapeuter i kör: ”För dig själv! Så länge du är nöjd spelar det ingen roll vad andra tycker”. Jag vet att det är sant men säg det till den kreative. Säg det till den som spillt sitt eget blod för att få en vers att hänga ihop med en refräng. Säg det till den som tittat igenom 80 låtidéer, hittat fem som är värda att gå vidare med, förfinat dessa och inkorporerat resultatet med nyskrivna låtpartier. Säg det till den som vägrat Let´s dance, nyponsoppa, kladd och gemenskap, för att skapa något som väldigt få kan skapa. Säg det till den som vaknar varje morgon klockan 5.00 med satans förebrående röst ringande i huvudet. En röst som gäckat sen barndomen, som talar om att allt som gjorts och någonsin kommer göras är fel. Säg det till den som vet att ingen vill veta av det som skapas men som ändå inte kan sluta. Säg det till den som försöker trotsa vår tids förutsägbara livsöden och skapa ett eget.

Att kasta pärlor för svin är talesättet som föga förvånande ligger till grund för den här bloggens namn. Men var har denna kombination av narcissism och självhat tagit mig? Överallt och ingenstans. Albumet Falling Back Down har skapats i en förvirrad sörja av meningslöshet. Den där förbannade oron. Varför väljer jag gång på gång att vara kvar i ett liv där jag tvingar mig att leva upp till en sanning jag vet är falsk? Villfarelsen att det till slut ska komma ett erkännande som en gång för alla ska göra mig hel och fylla mitt bottenlösa behov av bekräftelse.

För det vet jag ju. Det kommer inte att komma ett erkännande som kommer att göra mig hel. Att helas är att välja, att förstå att välbefinnandet alltid finns där oavsett. Och jag förstår, men jag väljer trots det att göra tvärtom. Är det inte intressant? Att man väljer sin egen olycka. Nu när jag sitter och skriver detta duktiga insiktsfulla vet jag att jag kommer fortsätta att göra tvärtom. Jag vet alltså att jag sannolikt kommer att välja att även fortsättningsvis må dåligt större delen av min vakna tid. Sannerligen häpnadsväckande.

Nu ska jag inte vara för hård mot mig själv. Jag är genuint nöjd med de här låtarna. Det verkar som jag lyckats vara kreativ för min egen skull. Ja, hade den hittills erhållna responsen från yttervärlden fått ligga till grund för mitt människovärde hade nog värdet varit mer Cromagnon än Homo Sapiens, men hey, jag lever fortfarande trots att endast 14 personer letade sig in och läste mitt förra blogginlägg. Ändå finns det där, mitt förbannade ego. Min skapandefrenesi styr ofta mot hämnden. Något diffust oklart ska det ges igen för, något ska visas för någon. En drivkraft som drivit en sådan som Zlatan blir problematisk för en annan utan samma självklart översvallande talang.

Jag vet att jag inte är ensam om känslan av att inte duga. Vem kan duga idag? Vad är att duga? Ja, samhällets svar på detta kan vi alla: en lycklig familj, ett fint hem, en meningsfull fritid, ett vackert yttre, en ordentlig följarskara i sociala medier, en respektabel karriär. Men baksidan av detta är ju otillräcklighet, stress, prestationsångest och avundsjuka. Bland annat. Jag vet att jag funderar för mycket. Det finns inga svar att finna. Bara kopplingar att få bort. Så bort med bekräftelse, pengar och ego. Låt dessa kopplingar släppa och lugnet infinna sig. Så. Ett lätt sinne. En yoga-pose. En kopp grönt te. Och så…..pang…en kraftig smäll! Plötsligt står fyra ryska soldater i farstun. De höjer sina vapen…

Sensmoral? Stunden är det enda vi har. Just idag är jag stark och så vidare.

Anyhoo….

Falling Back Down handlar om kopplingar, om att hänga upp sin lycka på något stort som ska inträffa. När det sedan inträffar: sorg, mörker, ett liv som vände.

Falling back down

I can´t believe that you´re standing here after all these years

You broke inside and relieved me from all my fears

But as it went, something started working from within

Hand in hand into a battle we can never win

A sudden dream a sudden shiver in a finger

Like a little cloud of rain ending summer

When almost out of the hole I am falling back down

In your eyes I can see there is something dying too

We waited for something better, for me and you

See the light fading til I can´t make a sound

You have to end the play if you´re still around

A sudden dream a sudden shiver in a finger

Like a little cloud of rain ending summer

When almost out of the hole I am falling back down

I wanna go let me out of here, sorry, you can´t go anywhere

Promise I´ll never wait again, I will really change now

I wanna see what could have been, we all do but no one will

A little light will remain, as I shut down in pain

Det som skulle komma att bli albumet Falling Back Down påbörjades under pandemin våren 2020. Som de flesta andra blev jag hemmabunden. Livet stod still. Musiken hade mer eller mindre legat på is sedan 2016 då jag spelade in sex låtar tillsammans med producenten Håkan Sörle och som jag fortfarande inte släppt (kommer). Som det fan jag är av bluegrass i allmänhet och den gudabenådade gitarristen Tony Rice i synnerhet, fick jag en uppenbarelse när jag började ta ut låten Church Street Blues. En närmast omöjlig låt att ta ut, tänkte jag, innan jag påminde mig om att vi lever i Youtubes tidevarv. Förstås fanns en fantastisk tutorial där olika handpositioner filmas och låten spelas i flera olika hastigheter tillsammans med en klockren tabulatur (en sorts noter för folk som inte kan läsa noter utan mer visar vilka fingrar som ska placeras var och när). Jag gav mig i kast med helvetes-eposet och ta mig tusan om jag inte lyckades få hyfsad fason på bitarna. Hälften så bra som Tony förstås, men jag började förstå hans stil och hur han jobbade med olika plocktekniker för att få fram klanger ur ett ordinärt c-ackord som generellt är den mer mondäne gitarristen främmande.

Efter denna insikt öppnade sig himlens portar, eller hur vi agnostiker nu ska formulera oss, men en källa började plötsligt spira ur bitterhetens karga granit. För första gången verkade jag kunna kanalisera dåligt mående i sjudande kreativitet. Låtsjok efter låtsjok beamades ner som från en högre intelligens. Låtpartier jag gått och fnulat på sen Dackefejden fick plötsligt en plats i en ny låt, med ett nytt parti. Det svåraste som låtskrivare, enligt mig, är att få ihop och arrangera hela låtar. Man skriver riff, refränger och verser här och där men det är svårt att få dem att passa till en solid välsmakande anrättning. Ofta spretar det och ett parti är påtagligt sämre än ett annat. Men nu. Heureka. Jag fick ihop låt efter låt. Och det bästa: jag hatade inte resultatet efter några dagar. Så var nämligen hela mitt 90-tal. Så fort en demo var inspelad var jag missnöjd med den och ville göra en ny. Musiken har sen dess förföljt mig genom livet som ett gissel, som något oavslutat jag inte kunnat lämna. Här och var har kvalitet blommat upp, men inte som något sammanhållande

Jag skev egentligen utan särskild riktning. Låtarna bara kom. Spelat in allt själv i Logic, ett musikprogram jag knappt behärskar, med högst alldaglig utrustning. Men vinnlade mig tidigt om att gitarrerna och sången skulle sitta som en smäck. När låtarna var inspelade skickade jag dem till min musikaliske vapendragare Alexander Avelin som mixade de flesta samt mastrade dem.

Först skulle jag ha 10 låtar på plattan (den digitala samlingen låtar), sen blev det 11, sen 12 osv. Innan krutröken hade lagt sig hade jag 18 låtar. 18 låtar som kändes som att de satt ihop. Idag släpper ju artister främst nån låt i taget men så ville jag inte ha det. Det ska vara 18 på en gång. De fångar en era i mitt liv. Covid och post-covid-eran.

Accept The Grey känns som ett stabilt förstaspår. Den var inte den första jag spelade in men sammanfattar plattan ganska bra. Låtarna byggs kring och drivs av den akustiska gitarren som är själva navet i låtarna. Refrängmelodin var en slinga jag haft i huvudet i många år, sedan med versplocket föll allt på plats. Jag gjorde även en video till låten som spelades in i Ölsta Folkets hus på Färingsö av filmaren Benoit Derrier. Texten handlar om att försöka acceptera negativa tankar och inte låta dem styra ens liv.

ACCEPT THE GREY

When the rain is leaving, the stars shine from heaven

They were only hiding, waiting for your sign

To start believing, you must accept the grey

The years from which you´re running, will slowly fade away

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

See the righteous people come and try to give us meaning

Separated all the time uneasy and afraid

We try to build a fortress around our own little project

Fit in the narrow template or you throw your life away

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning  

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

When the light is coming back

Maybe it will never be dark again

But you know the grey is comin

You better invite it as a friend

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

I samma ögonblick jag får tillbaka en relativt välskriven sarkastisk artikel om grunge förstår jag att det är över. Att jag länge befunnit mig på ett sluttande plan rent relevansmässigt har jag länge känt till, men det är först i denna stund det blir helt uppenbart utom några som helst tvivel. Det är som när Salieri presenterar sitt egenkomponerade musikstycke för kejsaren strax innan Mozart anländer. Kejsaren kämpar med att spela stycket när Mozart kommer in i salen och Salieri ler föraktfullt mot den oborstade uppkomlingen. Snart visar det sig emellertid att Mozart memorerat stycket efter bara en gångs genomlyssning och han börjar direkt spruta ur sig variationer som vida överstiger Salieris komponeringsförmåga. Den iskyla som infinner sig hos Salieri har vi alla känt och den är nedärvd i generationer. I korthet berättar den för dig att tåget har gått, att du behöver göra dig beredd på en statussänkning och att det du kan, brinner och dör för inte längre är efterfrågat. Du kan bara hoppas att gruppen inte förskjuter dig och lämnar dig skrikande utanför grottan utlämnad till vargarna och den bistra polarnatten.

Jag har liksom många andra med mig precis fått möta den artificiella intelligensens nya skepnad ChatGPT-3. I korthet är det som att chatta med en robot som får Google att framstå som en Commodore 64. Inte nog med att den kan det mesta rent faktamässigt, den kan också skapa både ny kod och nya artiklar beroende på tilldelade ingångsvärden. Fråga inte mig hur det hela funkar rent tekniskt men det är redan på denna nivå (antar att AI:n är där fotografiet befann sig på 1800-talet) skrämmande remarkabelt.

Jag börjar med att fråga roboten lite random frågor som rekommendation på prisvärd mat i West Hollywood, vad man kan göra i Åre så här års och var Jämshög ligger. Inga problem. Jag frågar den vad den är. ”I am a person”, svarar den. ”What kind of person are you?” ”I´m an introspective, creative and determined person who enjoys spending time with others. I´m open-minded and never shy away from a challenge. I believe in working hard to achieve personal goals and motivating others to do the same”.

Halle-fucking-lujah! Roboten är präktigare än mina hatobjekt på linkedin och det vill inte säga lite. Men nu ska vi testa den självgode lilla plåtburken. Write a sarcastic article about grunge, skriver jag i frågefältet. Det skulle garanterat inte mina hatobjekt på linkedin klara av. Deras ”hur man får uttrycka sig i den övre medelklassen”-radar hade gett utslag direkt och deras händer hade likt skadeskjutna ripor fallit från tangentbordet. ChatGPT-3 verkar dock inte sky uppgiften. I ungefär fem sekunder tänker hen, sen presenteras för mina ögon en kort men rätt träffsäker text där Ers Robothet får in formuleringar som ”mopey, and monotonous lyrics”, ”Sure, the same three cords was used over and over again, but that was the genius of grunge, right?” och ”After all, nothing says rebellion quite like substance abuse”.

Jag säger inte att det är genialt, men jag säger att det är pretty accurate och jag säger att jag inte skulle skrivit den texten på fem sekunder. Jag skulle heller inte fem sekunder senare kunna presentera ett introperspektivt alster som sätter tistelns parasiterande på andra blommor i trädgården i ett postmordernistiskt perspektiv. Men det går alldeles utmärkt för Chat GPT-3. Ni fattar kanske vad jag försöker säga. Det är fullständigt chockerande att AI:n redan befinner sig på den här nivån, fritt för alla att bara tillämpa direkt. Hur ska alla lärare kunna upptäcka alla plagiat? Vem behöver nyhetsjournalister? Vem behöver författare? Bara tanken på hur många yrken som kommer bli obsoleta…och inte ens teknikmänniskor verkar gå säkra, tydligen kan Chat GPT-3 redan koda också.

Kanske är jag för alarmistisk, såklart är texterna emellanåt stolpiga och bisarra. Dessutom verkar inte ChatGPT-3 kunna hantera humor än. På min fråga: ”Write a joke about a single man with a cat” svarar roboten: ”Why did the single man get a cat?” ”He wanted someone to talk to who would always agree with him”. Moahhahaha. Roboten är ju bäng i kolan. Sen när har ens katt någon gång hållit med om något man föreslagit? När man vill att den ska vara still vill den leka. När man vill ge den mat är den inte hungrig. När man vill gosa vill den gå ut. Osv.

MEN. Den snabba AI-utvecklingen är faktiskt i det stora hela skrämmande. Och de, för stora grupper , fundamentalt omvälvande förändringarna lär inte ligga många år fram i tiden. Det leder till frågan om vad ett mänskligt liv egentligen ska bestå i? När ett artificiellt världsmedvetande är bättre på att vara som och tänka som människor än vi själva? Vad återstår då för människan?

Kanske bara att skriva in i sökfältet ”Write semi-ironic text in swedish about first experience with new AI-chat app from a Generation X perspective” och ta en kall Norrlands. För en rejäl fylla, det kan väl inte robotjävlarna ta ifrån oss.

Jag skriver in: ”Are you drunk?” ”No, I am not drunk” svarar ChatGPT-3-roboten.

Botten upp då, robotjävel!

Vad får man om man sätter tolv svenskar i skogen med uppgift att bygga en 220 m lång träbro? En gnisselfri maskin. Om man istället byter ut svenskarna mot danskar? Fullständigt kaos. Och därmed också ett mer underhållande realityprogram.

Spoileralert osv!!! Så har då det sista avsnittet av The Bridge Sverige släppts och det var nog det bästa. Äkta känslor och ett fint slut där Robban till slut stod som segrare. Varför? kanske en del undrar. Man fick inte se honom arbeta mycket mer än någon annan men han var ofta känslosam och pratade om hur viktig bron var för honom och hur viktigt det var att kämpa för laget. Kanske hjälpte det tittarna att hänga med i svängarna, kanske inte. Vi andra visste ju hur hårt Robban jobbade och jag röstade på Robban men det var ju flera andra som också jobbade hårt, så helt lätt kan det inte ha varit att förstå varför just Robban vann. Sen blev det ju otroligt jämnt i slutet där Robban fick tre röster mot Tintins två och flera andra på en. Hade kunnat sluta hur som helst känns det som.

Efter att ha sett hela serien och alla avsnitt flera gånger så är det en sak jag kan konstatera. Vi var för bra. På en gång utsåg vi en ledare som hade en idé som fungerade och vi slöt man- och kvinnogrant upp bakom honom. Därigenom dog tyvärr den huvudsakliga spänningen. Vi chockade produktionen med vårt tempo och hela äventyret från deras sida gick egentligen ut på att försöka få oss att bygga långsammare. De iscensatte det konstiga uppdraget där Oskar och jag hade möjlighet att välja bort halva gruppen eller få 60 meter längre bro att bygga. Vi valde ju att behålla gruppen intakt och det har diskuterats. Såklart ostrategiskt men visst var det där bara ett svepskäl för att få oss att förlänga bron. De visste att jag och Oskar inte skulle välja bort halva gruppen. Det hade nog också framstått väldigt märkligt för tittarna om vi hade gjort det utan att ha behövt prestera något för att få den makten.

Sedan har vi käre lille Lazzes förehavanden. Hans nästan överdrivet motsträviga och omogna attityd var liksom för mycket för att skapa någon sorts spänning i gruppen. Det var helt uppenbart att han skulle ryka förr eller senare. Och uppenbarligen fick han möjligheten att sinka oss ännu mer genom att ta bort ytterligare 25 flottar, alltså ungefär 50 meter. Det betyder att vi mer eller mindre byggde 330 meter bro och då kan jag avslöja att produktionen ändå hela tiden kapade vår byggtid och ofta förbjöd oss att arbeta.

Vår skicklighet att bygga gjorde att produktionen valde att fokusera på de få konflikter/intriger som ändå fanns. Lazzes och Sunitas val att ta den mindre sågen och 25000 kr blev en bärande pelare i programmet där tittarna fick följa Sunitas våndor. Det var ju bra men ändå inget som på något sätt blev avgörande för brobyggets utgång eftersom den mindre sågen de kom tillbaka med ändå fungerande så bra. I brist på annat fick deras uppdrag därför alltför stort fokus och blev, i och med Sunitas erkännande, snarare ett bevis på hur enig grupp vi ändå hade eftersom många reagerade så pass starkt över ett ändå inte så omfattande svek.

Kim och Shadies (och delvis mitt) paktande satte färg på programmet men ledde ju ingenstans. Det blev mest en lite märklig sidohandling. Fullt förståeligt att folk började fundera efter de första två utröstningarna hur programmet skulle avgöras men det blev allt mer klart att inget avgörande skulle ske förrän vi alla gått över bron. Och över bron kom vi ju. Som vi hade spekulerat kring vad som skulle hända då och herregud, vem hade kunnat ana än omröstning??? Jag raljerar lite men det var förstås inte speciellt överraskande. Så som programmet var upplagt tycker jag ändå att det var det bästa sättet att avgöra det hela på (även om vi var rätt få) och att det var tydligt att många röstade strategiskt.

Ändå. Ett mycket snyggt och proffsigt program med en intressant grupp som tyvärr inte sattes på några större prov förutom själva arbetet där de flesta överlevererade efter egen förmåga. Produktionen hade behövt splittra upp oss och tvinga oss bli osams. Tyvärr användes inte heller de introduktionsfilmer som produktionen hade filmat i vår hemmiljö innan vi kom till inspelningen. Det hade gett tittarna en större möjlighet att lära känna oss och förstå våra drivkrafter och varför vi agerade som vi gjorde under programmets gång.

Efter att vi svenskar klarat av vårt brobygge var det danskarnas tur. The Bridge produceras ju i en norsk, dansk, svensk och finsk version. Danskarna skulle dessutom genomföra sitt äventyr på samma plats som vi, dvs i skogarna kring Boxholm i Östergötland. Och det kändes som det danska teamet följt vår inspelning slaviskt och lärt av vår produktions svagheter.

Castingen påminde om vår. Vissa som var där för pengarna och till varje pris tänkte spela spelet och vissa som brann för gruppen och bygget. Man skulle kunna använda The Bridge-programmen i ledarskapskurser. I vårt program valde vi en ledare som var lågmäld och som på en gång satte gruppen på rätt spår. Hans prototyp fungerande och även om vi stötte på problem så var det ingen som trodde att de skulle lösa dem bättre än ledaren. Hos danskarna blev det dock kaos. Flera ”starka” personer ville bli ledare och Jon som till slut valdes hade problem att skapa en fungerande flotte, därför ifrågasattes han ständigt. När Jon sen fick åka hem på grund av ryggskott valdes Jack. En stor nallebjörn som var populär i gruppen men som öppet i intervjuerna erkände att han bara var där för pengarna och aldrig skulle tveka att ljuga och hugga någon i ryggen. Ledarstriden gjorde danska version intressant. De hade också fler mer avvägda utmaningar som satte färg på programmet och intrigerna kändes mer äkta och avgörande för programmet än i vårt.

Nyligen såg jag också klart den norska versionen, och den var minst sagt speciell. Filmad med ett märkligt blått filter kändes det som att befinna sig i något slags drömlikt tillstånd. Rätt ful setting också med en massa slitna soffor och bråte. Men den hade helt klart sina kvaliteter. Lite mer extrema deltagare och verkligt skilda öden. Någon hade varit uteliggare i en period, någon hade bytt kön osv. Det hela fick också en speciell stämning när hela äventyret avslöjades på en gång, dvs deltagarna fick direkt veta att de skulle bygga en bro och i slutet rösta på den som mest förtjänade att vinna. Det gjorde att det blev som jaktstart i skidor. Alla lurpassade på varandra och ingen ville visa korten. Förutom när vinnaren Tomas gjorde entré, när det nästan bara var en vecka kvar av programmet! Hans plan var lika jävulsk som genial. Han lurade deltagarna att han innan han kom in i programmet hade fått tre val. Dessa var typ ta 140 000 och åka hem, att ta 140 000 och rösta bort två deltagare eller att tillföra 140 000 till vinstpotten. Gruppen gick på detta och Tomas spelade en helt överjävlig teater där han låtsades gå omkring och våndas. Han valde sedermera det senare alternativet och blev hjälte i gruppen. Även om flera under de sista dagarna tvivlade på honom så vann han ändå omröstningen. Otroligt förslaget!

Jag tycker vårt program var klart snyggast och kanske hade vi också egentligen den intressantaste gruppen. Tyvärr sattes vi inte på några hårdare prov. Hade varit kul att se vad som hänt om fler i gänget fått ställas inför moraliska dilemman och om det hade blivit tajt med bygget på riktigt. Nu var det i och för sig väldigt tungt men det hade behövt spetsas till något extra varv.

För egen del är jag nöjd med min insats och inställning. Där jag då var i livet ville jag spela spelet som jag gjorde. Jag kan konstatera att de stora erbjudandena fortfarande låter vänta på sig men har fått många glada tillrop. Kul erfarenhet och flera deltagare jag avser hålla kontakten med. Men nu stänger The Bridge-Erik den här butiken och går vidare mot nya erfarenheter. Den som vill hänger med.