Olika epoker ska alltid definieras. Förr sa någon att pudelrocken slutligen dog under en Poison-spelning 1992 då en aspackad Brett Michaels sluddrade i micken och gitarristen sket i allt och bara spelade solon genom varje låt. Då hade den hårfagra musikstilen ett par år vacklat runt sårad efter den dödliga dolkstöten utdelad av grungen. Vi som var med och höll i den där dolken vet att det då var en monumental förändring och kanske sista gången alternativ rock toppade alla listor och ansågs vara samhällsrelevant.

Numera är rocken fjärran från de så kallade listorna och, som det känns, mest förpassad till olika reservat. Ett lik som en gång var Rob Halford spelar för den söndertatuerade intelligentian på Sweden Rock. Ett annat lik som en gång var Ace Frehley uppträder snart på Gröna lund. Men det finns såklart tusentals undantag som mer eller mindre verkar i det dolda och som gör sina tappra försök att utveckla en tämligen urkramad genre.

Ett av dessa band är Black Belt (Martin Eriksson, gitarr/bas/sång, Joen Carlstedt, gitarr/bas/sång och Andreas Avelin, trummor). Eller verkar och verkar. I lördags stod de på scenen för första gången på fyra år. Plattan ”Three Man Army” hade varit inspelad länge men inte kommit ut på grund av att ”livet kom emellan”. Så som det kan vara när man toppar vid 40. För det är precis vad de här tre barfotarockarna gör. Toppar alltså. ”Three Man Army” är deras tredje platta och den klart starkaste. Tidigare har de turnerat bland annat i Tyskland och om världen hade någon jävla rättvisa borde detta leda till större uppdrag.

Man kan tycka att jag är partisk då jag spenderade tio år av mitt liv väldigt nära två av dem, men det har inte alltid varit så kärleksfullt. 2001 hoppade jag av vårt dåvarande band Autobelle då jag tyckte det vi gjorde inte höll. Knappt hade jag lämnat replokalen förrän Martins gamle skolkamrat Joen Carlstedt dök upp och musiken gick från det mer grungesnirkliga till det mer renodlade riffrockiga (älskar för övrigt musikjournalistik-metaforer).

Gott så. Det hela var egentligen odramatiskt men när drömmen sprack försvann även kittet som höll oss samman. De tre körde vidare på sin grej och jag på min. Mina tankar om kontakt visade sig vara naiva och vi har setts oerhört sparsmakat de senaste 14 åren. Men nu tillbaka till rocken.

När jag hör ”Three Man Army” reagerar jag på den suveräna produktionen och jag tycker soundet har gått mot någon blandning av Sabbath, Tool och Soundtrack Of Our Lives. Coola riff med udda trummarkeringar och oväntade refränger. Innovativt inom en ändå rätt snäv ljudram. Och de fixar faktiskt biffen live.

Releasefesten i en halvmuggig lokal i Södra Hammarbyhamnen hålls tillsammans med bandet Knivderby. Black Belt öppnar med ”Desert skies”, första låten på nya plattan, och ringrosten känns obefintlig. Trots den sparsmakade trio-sättningen är det galet mörs. Martin och Joen turas om att spela bas och gitarr och Andreas misshandlar trumskinnen med något mentalsjukt i blicken. Svänger hårt!

Efter en knapp timme med gamla ”All To You” som extranummer är det över. Jag möter den svettiga trion backstage. Vi knäpper en selfie. Det känns fint. Jämför med bilden under. Det är drygt 20 år mellan bilderna. Jag hade hår då. Alex var med också. Åren går.

För Black Belt är framtiden oklar. De talar om att ta selektiva gig med bra förutsättningar.

Jag hoppas de kör för allt vad tygen håller.

Plattan är värd det.

Herrens vägar äro i sanning outgrundliga. Efter en härlig berg- och dalbanevecka hade det varit på sin plats med en kall öl och uttjatade diskussioner med semi-intressanta vänner på ett random standardhak. Men varför fastna i meterdjupa hjulspår när Vår Herre påstås finnas i Globen? Fortsätt läsa →

Där jag ligger i min konstiga pose på soffan så funderar jag dagen till ära på nationalism. Jag tänker på alla dem som offrar sina liv i fjärran länder för att jag ska kunna ha en existentiell livskris och tackar dem för att de gör detta möjligt. Utan er hade jag kanske varit tvungen att ligga förskansad bakom sandsäckar i korsningen Östgötagatan/Folkungagatan och försvara Kellys och alla vämjeliga bajenhak med styva serier KSP 58-eld. Förstås en oerhört motbjudande tanke.

Nu är det tack och lov inte så. Bajenbrölen och bilder på Kennedy Bakircioglüs vackra hårsvall är fortfarande det som kännetecknar mitt kvarter och jag kan fortsätta det tröstlösa sökandet efter platån där jag kan acceptera och ursäkta min existens i extremistlandet Sverige. Extremt som i extremt ganska lagom.

Just nu gör jag ingenting för någon. Jag är möjligen en god skattebetalare och jobbar visserligen med frågor som rör liv och hälsa men stödjer ingen hjälporganisation och volontärjobbar inte på exempelvis Stadsmissionen. Jag är i mångt och mycket en parasit i mitt eget land och borde kanske kastas ut, eller åtminstone spärras in. Undrar lite hur jag inför sankte Per, sankte Aziz, eller vem som nu kommer att stå där, ska kunna motivera mina 70 oskulder eller fyra galet erfarna grogghaggor eller fem asbra polare eller hur man nu får spendera evigheten. Tänk om jag inte får komma in? Tänk om min livsgärning inte räcker? Mörka tankar.

Men varde ljus! Tänk om det ändå är prestationer och självfokus som är nyckeln till pärleporten? Att omtanke om andra, trygghet, samvaro, goda gärningar och annat fjams som eldar på befolkningsexplosionen bara är kontraproduktivt. Sankte Per och sankte Aziz vill kanske att jag ska återvända till den oskuldsfulla, bokstavstrogna och rena tiden då min värld var sluten och inskränkt och min mening var enkel.

Då mitt liv handlade om skateboard.

Jag kanske har haft fel alla dessa år? Svaret stod kanske i den där kickflippen nedför trappan, de där svinkalla lördagarna i en lada i Väsby eller den där ollie tailgrabben över en bunt telefonkataloger i hotel Sheratons pundarrika garage. Varför övergav jag min tro, min mening?

Jag har i tjugo år varit förvirrad men nu är jag tillbaka. Medan två av mina vänner roterar ner till Mali och riskerar livet för min rätt till existentiell kris, ska jag ånyo glida längs Stockholms gator. Möjligen lite tjockare, lite gråare, lite ensammare och lite mer kantstött. Men förhoppningsvis lika passionerad.

Egentligen är det två trick som jag inte satte då som jag ska försöka sätta nu. Återkommer med bildbevis när det är gjort.

Så medan ni andra räddar världen…

Glad nationaldag!

– Släkten är värst, sa Fan när han såg geten. – Vem fan är du? sa Berglund när han såg Berglund. Sen spelade de golf, fiskade, drack och levde lyckliga i tre dagar. Fortsätt läsa →

Det är visst din dag idag. Idag som alla andra dagar. Men idag vill jag hylla dig extra. Hoppas det behagar.

På din sons berg- och dalbana du alltid hängt med. Hurrat, stöttat, peppat och glatt. När sonen sett mörker du varit månen i hans natt. Fortsätt läsa →

Leve den virtuella demokratin! En okänd kvinna i Flen, vår egen försvarsminister och hittills nästan 20 000 andra har på fyra dagar läst det jag skrev ihop under någon timmes allmän frustration.

Från vår egen lilla ö skickas budskapet ut i rymden. Oftast inte till fler än de närmast sörjande. Men så. Lika plötsligt som överväldigande slår något an en sträng hos många och ärat ditt namn flyger över jorden. En grov spruta ego-drog injiceras rakt in i det centrala nervsystemet. Fortsätt läsa →

Tänk att jag ljuger redan i rubriken. Denne flyhänte strängbändare är inte skyldig mig ett skit vad hans karriär anbelangar. Men! Jag introducerade honom faktiskt till distortion. Det överstyrda gitarrljudet du förknippar med rock och metal, och jag gjorde det i form av min fars gamla svarta boss-pedal. När jag i slutet av 80-talet stänkte iväg ett raspigt E-ackord så vill jag tro att jag tände något hos den kreative vänsteryttern i IFK Lidingös P 75-lag. Fortsätt läsa →

När jag idag tittar på bilden förstår jag inte att det är jag. Uppstramad, faktiskt stolt och del av ett tajt kollektiv utsänt till fjärran land. Det är tre år sen men känns som tio. Om det ens hände. Ibland undrar jag.

Under resans gång på väg ner mot ett område där du är en legitim måltavla förändras du gradvis. Livlinorna för överlevnad blir av yttersta vikt. Gruppen, utrustningen, din fysiska status och din kunskap blir livsavgörande. Det är en fascinerande upplevelse som skapar ett svåröverträffat kollektiv. Inte för att jag nödvändigtvis kände mig som en legitim del av det, som civilist och solitär, men jag kunde se det, känna det.

Idag springer jag omkring på Söder med ångest och försöker vara rolig genom att ta bilder på kala cementhundar som står i en lekpark mitt i knark-meckat (ja det ligger en moské där) Björns Trädgård. Jag har lite olika bildtexter till hundarna och fotar dem ur olika vinklar. Sedan lägger jag ut bilderna på instagram. Kanske länkar till Facebook och Twitter om det blir extra tokigt.

Ni förstår vilken av de två verkligheterna det görs filmer om. I den förra fick jag se platser få vita män och kvinnor har sett. Jag fick skaka hand med forna mujahedin-krigare, talibaner och ärrade marinkårssoldater. Jag fick bära vapen varje dag och ständigt knarka på det lilla pirret som infann sig när man rullade ut från gaten och visste att vad som helst kunde hända.

Här hemma ser jag bilder i ett flöde på en skärm. Någon har bakat en kaka. Den ser god ut. Någon har ett tokigt barn som sjunger fint. Någon är tacksam för att denne har så fina vänner. Någon har delat en text av en kulturkvinna som kritiserar en kulturman vars romankaraktär tänder på 13-åringar, eller om han själv gjorde det. Hon är arg i alla fall. Han också. Någon tjatar om sin vikt men tappar den aldrig. Någon länkar till sina egna avslöjanden. Någon länkar till någon annans avslöjande och tycker att det är viktigt och tänkvärt. Framför allt för att poängtera att denne slentrianmässigt tar del av viktiga och tänkvärda saker.

Jag är inte bättre. Jag är sämre. Jag älskar att få lajks. Jag älskar att räkna views på min blogg. Jag älskar att länka, kommentera och förhäva mig i det offentliga rummet. Jag är balast, och inte bättre än sockervadd, Måns Zelmerlöv, läppglans, Mello, fredagsmys, sleevetatueringar, småstad, plumphet och plast.

Jag är en vandrande död i den svenska meningslösheten. Och det är min förbannade plikt att älska den. Det är min förbannade plikt att skaffa barn för att förverkliga mig själv, bli intresserad av och lägga ner tid på renoveringar, recept och husköp och att förfäras på ett flöde över en text. Det är det här alla så kallade utvecklingsländer kämpar för. Utvecklingens och trygghetens spjutspets. Friskare, äldre, ungdomligare. Kanske lite kallare.

Mitt huvud är fyllt med mos. Tjockt trögflytande spackelmos. Det surrar, blippar och piper överallt. Allt är tillgängligt, allt går att göra, allt är gratis, valmöjligheterna förtär och förgör.

Då drömmer jag om en tjock bildörr som slår igen. Det trånga utrymmet där bak, vattenflaskorna i handskfacken, värmen, förväntan, uppgiften. Någon talar i comradion: – Bravo Alfa, Bravo Alfa. Gaten öppnas. Vi rullar ut. Oförklarlig ångest bortblåst. Endast sammanbiten beslutsamhet. All in. Varje dag all in.

Jag förstår förstås att krig är något negativt men jag saknar den klarhet som skapas av kamp i utsatt situation.

Och jag är rädd för den person jag håller på att bli. En mjuk, porös, flintskallig man, i mjukisbyxor med laptop på magen. Ett jämmerligt, velande mähä.

Men i morgon är det jag som anmäler mig till en salsakurs.

Det är nog nu.

När jag ser henne är jag glad att jag inte sitter i en gigantisk Bromma-villa med trötta renoveringsplaner. När hennes ex-man senare ställer till en scen drömmer jag mig raskt bort till mötet med hantverkarna och en inredningsbesatt fru vid min sida. Men det är en annan historia. Som passande nog passar i en countrylåt.

– I didn´t apologize. I wrote a song, säger J.P. Harris från scenen. Han är the real deal med en ansiktsbehåring som skulle fått en viss rysk mystiker att famla efter skägg-extentions. ”Countrymusik spelad med själ och hjärta, helt befriad från prefix och insvepningar i luddiga genrenamn såsom americana eller singersongwriter”, lyder en beskrivning. “There’s nothing more romantic than being a 15-year-old kid with a backpack and a pair of boots and an acoustic guitar slung over his shoulder jumping on a freight train…”, säger han vidare.

Alla medelålders män vid min sida håller med. Det skrattas gott och esoteriskt när han levererar sina livssanningar. En trivsam bastion för män som tycker att det var bättre förr. Av deras anleten att döma var det just så. Men det här är idag. Och det är bra.

– I´m crazy bout young women and old guitars.

Bandet the Tough Choices fräser på. Härliga dueller mellan slidegitarristen och den nasalt chickenpickande telecaster-brukaren. Som mer lagd åt bluegrass-hållet saknar jag dock lite tryck i sången. Det blir lite för trivsamt stompigt, för få gälla stämmor och var fan är banjon?

Kvinnan framför mig dansar inbjudande och medan jag funderar på vilket innovativt sätt vår herre tänker använda för att trassla till den här dejten så får jag en tapp på axeln. Där står Theodor Hanson (på bilden nedan). Han och hans far spelade in mitt dåvarande band Dark Labels första riktiga demo. Inte sett karln på 20 år men det är ett kärt återseende. Odödliga säg som ”psycho-ljud på virveln” och ”man blir lurad av lurarna” avhandlas och vi planerar en framtida öl.

Guds innovativa sätt denna gång? Ta da. Den manipulativa före detta mannen. Han uppenbarar sig, slår stämningen i kras och driver för evigt in en kil i något som kunde blivit vackert.

J.P. Harris and the Tough Choices går av scenen och far vidare i Sverige. Jag komplimenterar trummisen för spelningen och vår herre för kreativiteten.

Skönsång. Motgång. Hemgång.

Ännu en kväll är över.