Jag har egentligen aldrig haft ett sug efter att renovera. Det känns tomt. Aldrig har jag gått in i ett badrum efter att min partner har förnämlat sig där inne och känt att här borde köket ligga. Aldrig har jag fått driva en slägga genom väggen för att min flickvän ska få en walk in-closet. Aldrig har jag suttit och fnissat med min bättre hälft i en hög på golvet efter att vi schabblat med tapetuppsättning. Det är kanske sorgligt men likväl sant. Jag har genomgående i mitt liv funderat på annat än renovering.

Vid den ansenliga ålder jag ändå uppnått och med det hemska jubileum som snart väntar, tänker jag att något bör förändras. Jag måste börja jobba med insikten om att mitt utanförskap direkt kan härröras från mitt obefintliga renoveringsintresse. Därför har jag börjat snegla på min gasspis.

När jag flyttade in i min oklanderliga bostadsrätt på Folkungagatan lyfte min ständigt lyriske mäklare tre gyllene ting: ommålning, golvslipning och gasspisbyte. De två första är utförda. Gasspisen med en hiskelig gasugn står kvar och blänger ilsket på mig, men jag har redan utsett en efterföljare. Den är rostfri och är en kombinerad gas- och elugn. Tolv långsjalar ska den visst gå på, inklusive installation. Sen ska min lägenhet, enligt mäklaren, vara komplett.

Jag undrar hur det kommer kännas när den nya gasspisen är installerad. Inte nog med att jag har fått en snyggare och mer användarvänlig födouppvärmare, jag har även ökat värdet på min lägenhet med x antal lakan. Enligt senaste mäklarstatistiken ska lyan dessutom ha ökat med 14 procent i värde sen jag köpte den för ett år sen.

Snart kommer jag alltså att koka fullkorns-cous cous på en alldeles ny härlig spis i min lägenhet som bara ökar i värde. Mäklare skickar till och med brev till mig där de tigger och ber mig att sälja till fantastiska priser. Alla vill in. All in.

Jag föraktar inte renovering men jag är rädd för denna kontemporära livsstil. När man gjort varandra, det kommer först tänker jag, ska man göra köket, sen badrummet, sen sovrummet, sen barnens rum, sen vardagsrummet, sen garaget etc. Det finns alltid något som kan bli lite blankare, exklusivare och smakfullare. Sen säljer man det kanske och kan köpa ett nytt gigantiskt objekt med renoveringsbehov. Till slut får man ringa Skanska och punga ut med miljardbelopp för att renovera Globen. En öppen planlösning med oändliga möjligheter!

När jag tänker efter får nog spisen vänta lite. Den fungerar ju fortfarande. Gröten blir jämn och fin. Och några visioner måste ju jag och min tilltänkta ha när det börjar gå trögt i sänghalmen.

Så du lämnar mig inte om vi gör gasspisen nästa år?

Nej, älskling.

Deal.

Automatöppningen i dörren är sönder den hindrar min färd

Fastnar med cykeln, jag är hungrig och tärd

Ute på gatan flockas folk i det som kallas solen

Den hånfullt ler, jag skulle hellre vara i poolen

Utmed Götgatan det bär av, direkt blir jag sned

Det jag trodde var en cyklist var egentligen en torped

Väser ilsket med blicken rakt fram

Skriker högt. I helvete! Kan du inte väja litegrann?!

Svetten rinner längs min rygg, flocken skenar

I högmod jag ser en annan väg, jag genar!

Galet beslut! Kvinnlig torped står mitt i gatan.

Klipper nästan hennes mitt, bromsar som satan

Anländer trots allt till betongklump i en del

Även om känslan är att något är fruktansvärt fel

Borde jag inte vara i en skärgård, tagande selfie med ölen i hand?

Eller kanske på fartfylld aktivitetsresa i främmande land…

Skrivbordet kvar som jag lämnade det, tiden har stått still

Att göra gamla arbetsuppgifter är inget som jag vill

Vankar ut i köket, en matlåda i kylen blivit kvar

Full utav mögel, med fötter, den hoppar ner och drar

Mörka galler har sakta kommit ner

För att skydda mot solen, jag sitter i mörkret och ler

Knappar på min dator men det är ej lönt

Uppkopplingen strular, i soporna något grönt

Jag tar upp det och ser direkt vad det är

En lapp om glad semester, lyckönskningar och sånt där

Fem veckor rann iväg, fem veckor gick fort

Att tro att jag skulle vara utvilad, är det dummaste jag gjort

Men nu är det slut, nu är det som det är

Bara att bita och se fram emot när

När julen är härlig för både stora och små

När kylan biter och gnager.

Ridå.

I ett industriområde i Årstaberg spelas just nu en av Sveriges mest intressanta uppföljare in. Erik Berglund har under sedvanliga projektnamnet Not The New Messiah släpat in trummisen Olle Holst Üssing och basisten Alexander Avelin i Studio Årstaberg under överseende av demonproducenten Håkan Sörle för att försöka övertrumfa gravt underskattade debutalbumet Just Like Cancer.

(mannen på bilden är Håkan. Olle satte sina trummor så jävla fort att han inte fastnade på bild)

Det regnar förstås när jag står där på lastkajen. Sommaren 2015 har nog lett till många skilsmässor, tänker jag, när den stora varuhissen plötsligt landar med ett brak. Ut kommer Torsten Flinck fast i en kortare norrländsk skepnad.

– Var fan har du varit? Nu har jag fått avbryta inspelningen bara för att en lismande journalist ska få ta del av talang han aldrig själv kommer att besitta. Men för all del, stig på, stig på.

Håkan som tidigare jobbat med dramatikern gör en närmast klanderfri imitation av Flinck och vi tar hissen upp till våning fyra. Studion ligger precis över en MMA-lokal och är av det, ja, hemtrevligare slaget. Instrument överallt, fimpar, disk, fotbollspel några guldplattor på väggen osv. Erik har precis lagt gitarr på en låt han benämner som ”det bästa jag gjort” och sitter och hänger i rökrummet. Han röker dock inte själv utan brister ut i en lång utläggning om att han bara feströker och ska sluta helt i år. Olle och Alex ser inte helt övertygade ut.

Så hur går det med inspelningen?

– Grymt faktiskt. Alla grunder och de flesta gurorna är lagda. Lyssna på det här!

Erik sätter på ett magiskt puk-intro med ackord som låter närmast unika. Jag svävar iväg en stund och ska just berömma honom när han fräser att ingen förtjänar att lyssna på låten. Ingen kommer ändå att förstå.

– Det är så många mil från vad någon ens trodde var möjligt att göra, väser han och ger mig en blick förmodligen mörkare än SD:s egentliga avsikter.

– Tänk på blodtrycket nu, gubbhelvete, säger Olle och ger Erik en rejäl lavett för att han ska sansa sig. Det verkar funka.

Vad hände med Just Like Cancer egentligen?

– Fråga inte mig. Fråga kidsen vad de ser hos en tjock backslick-snubbe som hoppar till SATS-musik. Den här jävla galenskapen måste ju ta slut snart, säger Erik.

Alex nickar. Han ska snart släppa sitt debutalbum ”Bryta igenom” och förväntar sig inte att sälja några större volymer. Jag frågar Erik hur mycket Just Like Cancer egentligen sålt men han vill inte precisera. ”Fler än en, färre än tio miljoner”.

Att Not The New Messiah är i studion igen är egentligen en smärre sensation. Efter interna stridigheter upplöstes bandet mer eller mindre i vintras. Erik menar att suget från fansen ändå fick grabbarna att gräva ner stridsyxan och återförenas för musikens skull. Den är ju ändå alltid viktigast.

Det som just nu spelas in är tänkt att bli en sex låtar lång EP. Låtlistan består av bland annat ”The Agenda”, ”Never Run”, ”Remembrance” och ”Leaders Of The New School”. Nedan följer ett par versioner från vinterns gig på Broder Tuck.

EP:n väntas färdigställas under hösten.

Precis innan min vän ska vältra innehållet i kartongen över kanten får jag syn på en grön vinge som sticker ut. Jag hejdar honom hätskt. Han ryggar tillbaka och avbryter sin, som det ska visa sig, ohederliga handling. I kartongen ligger, förutom en mycket sympatisk drake, flera andra gosedjur som tittar upp på mig med sorgsna ögon.

– Ja, ungarna vet ju inte att vi slänger djuren, då skulle de bli galna, ha ha. Men de märker inget, de har så många andra, säger min vän.

Jag lyckas i alla fall rädda draken innan han skrattande vältrar djuren över kanten och jag kan inte annat än bestört se på när de slits sönder så att knappar, stoppning och ögon yr omkring oss. Det var tacken för att de räddat hans barn när troll och annat oknytt rört sig under sängen och utanför i mörkret.

Som liten var jag rädd för allt. Ideliga mardrömmar om häxor, spöken, tanter i speglar, clowner etc. gjorde att jag hade det minst sagt besvärligt om natten. Det var en process som började med helt tänt i rummet, sen släckt i rummet men tänt i rummet utanför och öppen dörr, sen släckt i rummet nästan stängd dörr och tänt utanför, sen, till slut, släckt i mitt rum och rummet utanför. Orsak till min rädsla? Livlig fantasi, plus att jag läste tidigt och kanske läste böcker man som liten inte bör läsa.

Mina gosedjur blev ofta min räddning. Jag borrade ner mig under täcket och byggde en hög av djur över och omkring mig. De fick sen möta vålnaderna och de ruttna gengångartanterna som hasade omkring i rummet. De tog smällarna, försvarade mig och baxade mig igenom de unga åren tills jag, finnig och hormonstinn, kunde göra jobbet själv.

Sen glömdes mina små vänner bort. Jag gick vidare i livet och som en annan Josef Fritzl har jag förvarat dem på vinden i föräldrahemmet i 30 år. För en tid sedan hittade jag dem. Det var ett kärt återseende och nu har två små hundar och en nalle fått komma hem till, ja, åtminstone garderoben. Tillsammans med draken bildar de nu en trygg kvartett som kan skydda mig mot onda grannar och illvilliga hemsläp.

Är inte du typ för gammal för gosedjur? skulle nog majoriteten av denna bloggs läsare hävda. Kanske det. Men det drog till i hjärtat när jag återsåg mina gamla vapendragare.

Kanske är det så att dagens ungar drunknar i leksaker och djur från självförverkligande karriärföräldrar med dåligt samvete och därför inte bryr sig om enskilda djur.

Men jag tänker så att jag förvarar draken ett tag. En dag kanske M saknar sin gröne vän.

Och då finns hen hos Pärlkastaren.

Basisten ser ut att vara hämtad från Narvavägen. Shorts, fula skor, fräsch men intetsägande tröja, basen för högt upp och headset. Trummisen verkar inte riktigt riktig, blänger snett uppåt och gläfser spottande i en mick. Den ena gitarristen ska ha spelat med ansedda glamrockband på 70-talet, den andra orkar jag inte ens nämna. De är runt 65-70 och det är total succé. Fortsätt läsa →

Jag har alltid älskat det där som händer om hösten. När det helt plötsligt smäller till och den döende sommaren med en sista kraftansträngning lyckas tränga igenom. Aldrig är det så fint och klart som under de dagarna då de frostbringande morgnarna och de gulnande löven för sista gången låtit värmen spela och dansa. Och kanske är det så innerligt eftersom vi vet att kylan och mörkret oundvikligen är i antågande.

Samma känsla har jag när det gäller idrottsprestationer. Älskar den ärrade atleten som i en slutgiltig satsning har lagt pusslet med bitar av smärta och lidande för att än en gång försöka pressa ut en maxprestation. Ett resultat till innan hen blir en parentes i historieböckerna. Jag tänker på diskuskastaren Ricky Bruchs satsning mot OS 1984, trestegshopparen Jonathan Edwards 18,29 vid EM i Göteborg 1995, Evy Palms dåvarande svenska rekord på marathon från London 1989, 2:31:05 (som 47-åring!) och Carl Lewis längdguld i sista hoppet i Atlanta 1996.

Efter den sista formtoppen brukar träningsglöden falna. Istället för stenhård träning väntar i bästa fall TV-jobb, kalsongbusiness, parfymer eller så blir det vanliga kneg, bilringar runt magen och annat som vi vanliga dödliga upplever som självklarheter. Det finns förstås undantag. Tänker på Stenmark och hans uträknat funktionella träning som gett honom en bergsgets spänst där han hoppar upp på murar som räcker honom till hakan.

Men det finns de som är betydligt värre. De som oförtrutet kör på trots att rampljuset slocknade för decennier sedan men som inte kan få nog av känslan under och efter ett hårt träningspass. En av dessa är Anders Szalkai. Att i hans fall säga att rampljuset slocknat är inte riktigt sant då han nog är den nya löparvågens kändaste profil. Han har skrivit bok om löpning, konstruerat träningsprogram, medverkat i TV4 och är en av träningsgruppen Team Stockholm Marathons galjonsfigurer. Kort sagt. Gillar man att springa så vet man vem Anders Szalkai är.

Det många kanske däremot inte vet är hur hårt han fortfarande tränar. Under flera år under 90-talet fram till tidigt 2000-tal var han än av Sveriges bästa marathonlöpare med flera SM-guld samt seger i Stockholm Marathon 2001. Då snittade han smått ofattbara 18 mil i veckan. Idag har han visserligen minskat dosen men ligger ändå på 6-12 mil i veckan. Få idrottsmän har väl därmed i realtid kunnat följa sitt förfall på samma sätt som Anders Szalkai. Det vet vi som följer honom på Instagram och får ta del av ensamma intervallpass på ensliga friidrottsarenor och morgonintervaller på löpbandet i februari.

Själv är jag en i sammanhanget medioker löpare med marapers på 3:16:42, halvmarapers på 1:32:08 och milpers på 39:50. Samtidigt har jag som snart 40 år fyllda börjat känna av den där annalkande hösten. Nyligen fick jag en bristning i vaden och knäet började häromdagen protestera under ett snabbdistanspass. Ändå har jag någon liten naggande tanke om att slå mina personliga rekord som visserligen är ok för att vara motionär men knappast onåbara. Just därför är jag intresserad av hur Anders ser på möjligheten att persa runt 40 och hur han själv, 45 år gammal, ser på sin egen träning och sina mål.

– Motivationen är helt klart att jag gillar det jag gör. Jag har inte kunnat ersätta löpningen med något annat på min fritid som ger den tillfredsställelsen. Sen så får jag en liten kick av att bli trött. Under själva passet så handlar det ju övervinna sig själv. Det är en tillfredsställelse som är svår att beskriva när man lyckas, säger Anders.

Anders hade sina bästa år mellan 20 och dryga 30. När han kände att han inte kunde prestera sitt allra bästa längre funderade han på att bli en ”ordinär” motionär.

– Jag hade en tanke att nu växlar jag ner som vanliga människor, men det blev tomt på något sätt. Det var inte lika kul att träna om jag inte hade något litet mål med det jag höll på med. Då började jag fundera. Ska jag fortsätta springa lopp ändå?

Det gjorde han. Och även om det gått upp och ner jämfört med när Anders var som bäst så har han alltid gillat att lägga det där pusslet. Långpass, kvalitetspass, backe, snabbdistans, intervaller osv. I den utsträckning han haft tid och möjlighet med familj och andra åtaganden. Och han har egentligen inte haft några problem med prestigen, att få spö av grabbar och tjejer som han skulle utklassat när han var som bäst. Fram till i år på Stockholm Marathon.

– Det var första gången jag kände känslan, att nu börjar det bli för jävla dåligt. Och det störde mig att folk var skitglada när de slog mig. Jag tycker de borde haft högre ambitioner än att bli glada över att slå mig när jag springer på 2.47.

Anders siktade betydligt lägre men har i många år haft problem med en nerv i ryggen som ibland kommer i kläm och sabbar steget. Han skrattar och säger att löpare är experter på att hitta ursäkter, men att det kanske vore kanske konstigt att inte ha några känningar om man snittat knappt 1,6 mil per dag i 33 år.

Men hur långt upp i åren kan man då utvecklas? Själv säger Anders att varje löpare har ungefär 10 år där man kan utvecklas om man innan har lagt en bra grund. För hans egen del innebar det som sagt åren mellan 20 och dryga 30 men den där perioden kan förläggas betydligt senare. Kjell Erik Ståhl, gjorde 2.19 när han var 49 år och Evy Palm gjorde sina bästa tider mellan 47 och 49 år.

– Om man sätter igång när man är 38, 39 och vill gå in för det så har man ju alla möjligheter att utvecklas och förbättra sig, absolut under en dryg femårsperiod. Sen kommer väl en fysisk gräns runt 50 år.

– Man får vara mer noggrann med vissa grejer. Min uppstartsfas blir längre och längre. Morgonjogg springer jag alltid själv där ingen ser mig, ha ha. Under de passen skulle nog ingen gissa att man en gång varit elitlöpare även om man kommer igång efter en stund.

Anders inspirerar. Inte bara mig utan många. Som ledare i Team Stockholm Maraton är han en direkt orsak till att många tar sina första löpsteg och förbättrar sina tider.

– Man är med överallt och ger råd, ha ha. Ibland blir jag blir lite less på mig själv faktiskt även om det är det mitt jobb. I alla lägen är man den här löparen och det kan bli lite inskränkt, men det är ju bara att erkänna, det är mitt liv.

När kände du senaste wow-känslan med löpningen?

– Körde ett banpass själv igår, fyrahundringar i 3.10-fart. Låg på 71 istället för 76 per varv. En liten wow-känsla i det lilla i alla fall. Hade inte förväntat mig att det skulle gå så bra.

Vilken tid skulle du vilja göra igen?

– Ambitionen på Stockholm Marathon i år var ju under 2.30. Den tanken hade jag när jag satte igång träningen i alla fall. Realistiskt hade jag kanske 2.35 i mig. Om jag får lägga upp det som jag vill och inte blir skadad, så tror jag fortfarande att jag skulle kunna göra under 2.30. Det blir nog ett försök till nån gång, ha ha.

Jag önskar Anders lycka till med den satsningen och funderar. Kan det vara så att jag har mina 10 bästa år framför mig? Kan jag kanske komma under 39.50 på milen?

Semesterölen i handen får mig att tveka, men vem vet vad som händer om hösten? En tidig dag i oktober kanske sommaren gör ett sista genombrott.

Låt oss hoppas att det sker under Hässelbyloppet…

Som vanligt pågår det egentliga livet någon annanstans konstaterar jag från ett fik på Söder. I Timbuktu till exempel. Där sjuder det just nu av spänning, hetta och sand. En svensk sitter troligen kidnappad typ i den maliska öknen och svensk trupp deltar i en FN-mission med uppdrag att bland annat skydda civila i en komplicerad konflikt som ingen vet flasklock om här hemma. Eller, det var visst något med att soldaterna inte fick käk eller hur var det? Fortsätt läsa →

Mina starkaste minnen av Thorsten Flinck är egentligen två; dagen då jag duschade med honom i SVT:s katakomber och kunde konstatera att hans rumpa hade mått bra av si sådär 1000 knäböj och att en numera tämligen väletablerad journalist envisades med att kalla mig Thorsten under utbildningen på Journalisthögskolan i Stockholm.

Thorstens rumpa är förstås hans egen ensak men att jag kallades Thorsten kan jag till viss del förstå. Vi är båda ärliga sanningssägare, vi har en förmåga att humormässigt effektivt orientera oss i nuet och vi delar samma mörka blick. Innan vän av ordning börjar skrika ”förbannad pekoral!” är såklart Thorsten mer ”äkta” enligt kontraktet som vi har med våra självutbrännande konstnärer. Det kommer alltid vara mer äkta att i en rabatt vid Slussen återvända från de döda under ett oöverträffat drogrus än att jaga handläggare på hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm. Paragraf 1 i rockstjärnelagen, typ.

I november släppte Flinck albumet ”Till flickorna på Upplandsgatan 71 från fiaskot mittemot” som är någon sorts förklaring till hans döttrar om varför han var tvungen att skita i dem för att överleva sig själv. Mycket äkta. Mycket destruktivt självutlämnande. För det är ju det som krävs för att vara ”äkta” i så motto att folk betalar pengar för att gå och se dig bröla på en scen. Att vara äkta och god och göra sin skit och betala sin skatt är inte äkta. Det är sejfande. Sejfande är inte sexigt och det är inte det folk vill ha när de dyker upp framför Gröna Lunds lilla scen för att se Thorsten Flinck och vapendragaren keybordisten och fd Mando Diao-medarbetaren Mats Björkes band spela live. De vill ha svett, vanvett och ingen etikett.

Trummorna börjar, basmatta och frasiga gitarrer följer. Satyren själv dröjer. Genom glipan i de bakre draperierna kan man se honom. Fumlar lite med pilotbrillorna, verkar mumla något. Draperierna dras sen isär och han är igång, taggad till max likt någon sorts Terminator.

Scenpersonligheten Thorsten Flinck är verkligen svår att värja sig emot. Han glömmer ideligen texten och får bläddra febrilt i sin medhavda sångbok, han förväxlar körtjejens namn med fiolspelarens och får starta om låtar lite då och då när han kommit in fel. Men hans totala närvaro gör att vi förlåter honom allt. Och för det mesta är han riktigt bra. Låtarna är ofta starka och texterna blir i kombination med det vi tror oss känna till om herr Flincks brokiga liv, extra medryckande.

Flinck är rejält i gasen men har ändå kontroll. Han skriker och brölar, oftast i rätt tonart, trippar som en balettdansös och håller underfundiga monologer. Han berättar hur länge han fick tjata på Nick Cave innan han fick tillåtelse att göra en svensk version av dennes ”Where The Wild Roses Grow”. – När jag avslöjade att jag var morfinist så gav heroinisten Cave till slut med sig.

Jimmie Åkesson får sig också en känga i låten ”God Morgon, Sverige” då Thorsten på bruten tyska imiterar SD-ledaren som styr landet 2022. – Inga kroknäsor ska längre tillåtas i Sverige!

Det blir också ett par gästspel. Först av en övertänd Caj Karlsson från Blekinge som nästan slår knut på sig själv i sin lidelse och innerlighet. Men även av unga violinisten Tove Lund som kommer in och briljerar, likt någon replika av Flincks egna barn. Få ögon behålls torra när hennes toner stilla ljuder med Thorsten vänd från publiken.

Avslutningsvis river han såklart av melodifestivalbidraget ”Jag reser mig igen”. Han tackar för besväret och erbjuder sig sedan att signera skivor borta vid mixerbordet.

Jag är inte inlyssnad på Flinck över huvud taget men är över förväntan nöjd. Så sällan det finns plats för dessa oförställda existenser i den kontemporära slätstrukenheten. Han tror på det han sjunger och hans närvaro är total. Ofta noterar han när publiken ropar något och väver in det snyggt i texten.

Privat har Flinck förstås varit en miserabel fuck up under långa perioder av sitt liv och familjemedlemmar har fått betala för hans äkthet. Samma äkthet den stela svenska publiken denna vackra sommarkväll får kraft av och som är själva essensen i Flincks artistskap.

I tider av lättkränkthet, trygghet och fredagsmys behöver vi kanske våra självförbrännande, gränslösa konstnärer mer än någonsin? Eller är de bara sorgliga exempel på människor som vi inte längre har plats för?

Svaren blåser i vinden.

Jag har alltid förundrats över dagen efter. Dagen då förljugenheten och glamouren sköljts bort av alkoholfloden och vi förläget tittar på varandra som de ömkliga homo sapiens vi är. Någon kräks utanför tältet, någon ångrar bittert gårdagens uttalanden, någon bävar för den kommande semestern i en relation som sedan länge är död och någon försöker förklara att det bara pussats lite och att det var dumt men att det är dig jag älskar.

Vem av ovanstående är du? Hur hade du det igår? Själv har jag ådragit mig en mildare knäsituation och mumsar smärtstillande. Förvånas ständigt över min egen dumhet när det gäller att lyssna på kroppen och sitter nu här med svullet knä. Men det blev en bra tid vilket förstås är viktigast.

I övrigt firade jag med fantastisk syster på hemlig adress. Balanserat alkoholintag, great surroundings och två underbara burma-katter. Vilka magnifika djur. Starkt lekintresse, hög gosnivå och minimalt utespring. Som gjort för kelsjuk stadsråtta.

Och du. Var du än är. Ta inte bilen idag. Det är inte värt det.

Ha de gött!

Den gamle Kiss-gitarristen verkar närmast förlägen på Gröna Lunds scen där han trött vankar omkring och levererar osammanhängande meningar i mikrofonen. Men däremellan lyckas han ändå prestera något som ingen Kiss-medlem har gjort på rätt många år; en hyfsad rock n roll-show och ett häpnadsväckande gediget musicerande.

Jag tillhör ett av få Kiss-fans som inte jublade över den sminkade reunion-turnén 1996. Fantastiskt i teorin, otajt och trött i verkligheten. Nu nästan 20 år senare turnérar spillror av Kiss fortfarande runt i allt tajtare kostymer och låter sämre och sämre. Bråkstakarna Ace Frehley och Peter Criss finns inte med. Men nyktre (?) alkoholisten Ace lever mot alla odds och fastän han i spritdimmorna glömt bort större delen av 80- och 90-talet så sitter hans 70-tal där det ska.

Vare sig det rör sig om hela bandet eller enstaka medlemmar har Kiss alltid haft en av världens trognaste fan-skaror. Det märks när Gröna Lund är i det närmaste proppfullt runt stora scenen i väntan på Ace som gett sig ut på vägarna igen med färska albumet Space Invaders i bagaget. Knappast ett mästerverk om jag uttrycker mig milt, men någorlunda habilt. Fansen som samlats ikväll skiter dock i vilket, de vill förstås höra Kiss´s George Harrisson framföra klassiker som den gamla listettan New York Groove, Hotter Than Hell-stänkaren Parasite, svängiga Rip It Out och paradnumret Shock Me, med ett av hans bästa gitarrsolon.

Det fyra man starka bandet som Ace släpat med sig består av gamle trotjänaren Richie Scarlet, gitarr/sång, som lirat med Ace till och från sen 80-talet, Cult-basisten Chris Wyse som även lirar på nya skivan samt trummisen Scot Coogan som också lirat med Ace tidigare. Den sistnämnde står även för Paul och Genes sånginsatser när klassiska Kiss-låtar rivs av.

För 39 år sen stod faktiskt Ace på samma scen när Kiss 1976 levererade en klassisk Sverigespelning. Nuförtiden är det lite tröttare och Ace skrider sakta fram på scenen i sina solglasögon och låter det andra göra grovjobbet. Det gör han rätt i. Förutom Coogans ojämna trumspel (han kompenserar med starka sånginsatser) så lyfter övriga medlemmar Ace och låter honom skina i sina välkända gitarrsolon. Och skiner gör han faktiskt påfallande ofta (famför allt i Shock me, Rip It Out och Deuce) Det märks att han övat mer än han krökat och trots lite låg sångvolym så gör han vad han ska även bakom micken.

Utan Ace Frehley hade jag aldrig börjat spela gitarr. Han är den gitarrist som överlägset influerat mig mest och som utgjort grunden till mitt eget sätt att spela sologitarr. Därför är det kul att få se honom (en sista gång?) i så pass god form att man slipper skämmas.

Även övriga fans verkar nöjda. Stoffe som har runt 4000 olika Kiss-plattor hemma har sett Kiss och Ace många gånger genom åren säger att det är en av hans bättre spelningar och flera yngre förmågor håller med. Själv såg jag Kiss första gången på Isstadion 1984 som nioåring. Ett oförglömligt minne. Inte ens jag var gammal nog att vara med på 70-talet när det verkligen hände men Kiss har alltid haft en enastående dragningskraft på unga generationer och det fenomenet verkar bestå.

Sminket och scenshowen nämns alltid som orsaker till detta. Kiss musik har det alltid fnysts lite åt från kritikerhåll. Kanske föga förvånande givet deras våldsamma ojämnhet genom karriären. Kiss 70-tal kan dock ingen ta ifrån dem och där var Ace med sin närmast oöverträffade förmåga att med relativt enkla medel bygga löjligt signifikativa solon för varje låt, en viktig byggsten.

Den här kvällen blir vi åtminstone ganska ofta påminda om det och det är gott nog. Ace säger i slutet att han kommer tillbaka. Kul om så sker men knappast nödvändigt.

Ändå glad att än en gång ha fått höra de odödliga licksen och minnas tiden när fyra sminkade män ägde en liten killes hjärta.