Jag blev oerhört illa berörd av den första deltävlingen i melodifestivalen. Happy, happy, dansade den nya generationens beskärda del av plastfåntrattar in i våra medvetanden medan Petra Mede och Gina Darawi läste innantill och med illa slipade humorknivar försökte karva sig igenom den av dålig stämning förtjockade luften

Samtidigt har jag skrivit den bästa musiken i mitt liv. Sex lysande exempel på varierad innerlig alternativrock väntar på att nå massorna, eller i alla fall någon. Jag har få krav. Jag vill inte ha pengar. Jag vill ha ett erkännande. Någon som säger, det där Burken, det var en bra låt. Att för en millisekund genuint få sola sig i den genom historien skinande rocksolen.

Men jag är och förblir en bastard. Missförstådd, främst av mig själv. Jag har aldrig lärt känna mig själv och mitt kynne. Jag är lika oberäknelig som en väderprognos. Sprudlande sol eller kränkt vinter, och jag flyger som en påtänd Hermes mellan alla mellanstationer i det spektrat.

Jag hade som nyårslöfte att vara lite snällare mot mig själv. Det har jag blivit. Thaiboxningen över julen var en framgång, jag har fått löneförhöjning och har ett svårt jobb som få skulle klara av lika bara som jag, jag har nosat lite på konventionen utan att förfäras till döds, jag har fått besked om att jag inte är galen rent kliniskt och jag jobbar oförtrutet på min tvivelaktiga självkänsla. Ett halvkvävt heureka är på sin plats.

Men musiken, denna ständiga bredyxa i min rygg, detta mitt ständigt infekterade sår som ger mig lika mycket smärta som glädje. Jävla gift som jag måste injicera tout seul. Inte ens mina bandmedlemmar bryr sig. De ser vansinnigt plågade ut på repen eller i studion, de vill helst vara någon annanstans. Det är som en livslång ond dröm som jag vägrar låta mig själv vakna ifrån.

Snart kommer skiten på Spotify. Dessutom tänker jag göra en video till varje låt. Jag tror att du kommer gilla det den här gången.

Lite som på zoo blir det för dig.

Där du går och skådar det plågade, missanpassade djuret som går runt runt i förbannade cirklar.

 

När jag nu återigen i inläggsform berör populärkultur vet jag att jag simmar ut på än djupare vatten. Musik kan jag (hjälpligt). Film? Not so much. Lägger därför in en brasklapp till cineaster och filmvetare. Ni kan med fördel hindra slipstenens rotation och stoppa tillbaka era klingor i skidan.

Med det sagt känner jag mig som lekman och ordinär filmkonsument nödgad att beröra ämnet smärta. Det är ju så. Vissa filmer vill så mycket och det blir så lite. Specialeffekter, koreografi och blod en masse blir inte mer än en gäspning. Gängse filmvåld helt enkelt. Något som utspelar sig bakom en metertjock glasbarriär och som du tillsammans med popcornsmulorna borstar av dig efter genomförd filmsejour.

Sen finns de där andra filmerna. De där som gör lite ondare. Där du känner varje rispa, smakar varje droppe blod och dör varje död. Passion Of Christ förstås, Apocalypto (en annan Mel Gibson-film) och så fjolårets Oscar-pretendent framför andra som igår hade Sverige-premiär; The Revenant.

Så ont han har Hugh Glass (DiCaprios rollfigur). Hela tiden. Jag funderade en gång kring att Göran Kropps (salig i åminnelse) ultimata äventyr måste vara att släpa sig med ispikar ned till Himalaya, bestiga Mount Everest och sen släpa sig hem igen. Lite så känns The Revenant. En fullkomligt söndersargad Glass har fått ryggen uppsliten, benet vridet ur led, och huvudet sönderbitet. Det hindrar honom inte från galen forsränning och djärva ritter med indianer hack i häl. Vid ett tillfälle jagar indianerna till och med vår hjälte utför ett stup och in i en gran. Otrolig spänst på det hoppet kan jag avslöja.

Glass leder i början av 1800-talet en grupp soldater och pälsjägare genom frusna amerikanska urskogar och har en morgon lämnat gruppen för att jaga. Det är nästan tyst i skogen sånär som på svagt trädsus och droppande vatten. Plötsligt. Ett par björnungar siktas vid flodbanken. Glass verkar inse faran men hinner knappt reagera förrän ett mäktigt rytande följs av en 500 kg förbannad björnhona som slår honom till marken.

Här börjar en av de mest realistiska ”människa vs djur-kamperna” jag hittills sett inom TV/film. Man kan väl säga att genren gjort vissa framsteg sedan Ice Cube och Jennifer Lopez 1997 tog en ondsint jätte-anakonda av daga. Från mer eller mindre lyckade plastspektakel och lönnfeta tambjörnar till denna scen som osar av blod, mossa och björnslem. Ändå är grizzlyhonan helt datoranimerad.

Realismen har skapats av ett noggrant studerande av björnbeteenden, fantastiskt ljud och ett välkoreograferat dragande och förflyttande av DiCaprio. Likt filmer i media från autentiska björnattacker går allt väldigt fort. Jägaren hinner i bästa fall få iväg ett träffande skott innan björnen är över honom. Björnen river sedan och sliter i Glass som vore han en trasdocka. Musköten har han tappat och han kan bara skrikande konstatera att det uppretade djuret skadar honom ordentligt.

Björnen är dock inget monster. Den avbryter attacken och strosar nonchalant tillbaka till sina ungar. Glass kravlar mot musköten och hinner precis till få tag på den och rikta den mot djuret när nästa attack inträffar. Ett skott brinner av. Björnen skadas och blir rasande av smärtan. Glass får ta emot en ny skur av bett, klor och slag. Intensiteten i attackerna avtar dock. Björnhonans liv håller på att rinna ur henne.

Glass kravlar nu mot flodbankens kant. Febrilt letar han efter kniven som han precis hinner få tag i när björnen gör ett sista utfall. Han sticker kniven i björnen och båda dråsar ner för flodbanken och hamnar i den nästintill helt uttorkade flodfåran. Glass på rygg med björnen över sig. Det är slut.

Scenen är som hela filmen en magnifik uppvisning i foto och ljud. Björnens dreglande, nosande och morrande i samverkan med skogsljuden gör att man känner lukten av mossa och blodfärgad jord och utan problem ser sig själv ligga där hjälplös efter att ha blivit påhoppad under svamppromenaden.

Cujo, Hajen, Anaconda, Piraya och andra klassiska djurattack-filmer har säkerligen mer bombastiska attacker och stridsmöten som är fler till antalet. Men den råa realismen i ”The Revenant” är i en klass för sig samtidigt som den tillsammans med inledningsscenen på ett formidabelt sätt sätter tonen för hela filmen.

Av The Revenants 12 oscarsnomineringar känns statyetterna för ljud, foto och ljudbearbetning lite extra givna. Utan de insatserna hade filmen trots enastående skådespelarinsatser varit mer av en dussinfilm. Temat är sannerligen inte tväroriginellt och handlingen är inte direkt svår att följa med i.

Det är den av grymt foto och ljud skapade känslan som gör det, liksom det gjorde i en annan egentligen inte helt originell äventyrsfilm för 15 år sen. The Gladiator. Då räckte det till fem oscars.

Och en av statyetterna var förstås den för bästa ljud.

De svarta falkarna i This Is Not America-videon i kombination med Bowies suggestiva mässande skrämde mig mer än något hårdrockband någonsin gjorde under 80-talet. Jag har sen dess alltid varit räddare för det mer synth-inspirerade än det hårdrockiga.

Hårdrocken skulle vara den farliga men var bara ball. Jag undrar fortfarande hur band som Kiss, Maiden, Motörhead och Judas Priest kunde ha en sån dragningskraft på småskitar som mig. Paul Stanley i Kiss stod på en bild i Poster med en sabel i munnen, DIO gjorde djävulstecken och Steve Harris i Maiden poserade med stentvättade jeansshorts och ett urtvättat svart Adidas-linne. Tjockt coolt tydligen. Samtidigt var verkligen HÅRDROCKARNA de farliga vid den här tiden. Kidsen i fyran med Motörhead-ryggmärke och långt hår skrämde skiten ur mig, för att inte tala om kidsen i högstadiet.

Min rädsla för hårdrockarna var alltså större än rädslan för hårdrocken. Förmodligen var jag för ung (9 år gammal när jag såg Kiss på Isstadion 1984) för att förstå det farliga i djävulsdyrkan och dylikt. Annat var det med syntharna. Bleka, kalla, androgyna väsen i kalla Berlin-miljöer var något obehagligt jag aldrig förstod. Eftersom jag inte är Jan Gradvall eller Fredrik Strage så svär jag mig fri från viss genre-våldtäkt och begreppsförvirring. Visst var Bowie större än en genre och kanske inte kan sorteras in i syntharfacket per se, men nog hade han många av attributen.

Min rädsla för syntharna bottnade som all rädsla i att jag inte förstod dem. Redan tidigt i livet förstod jag nämligen att det där med att vara ”inne”, ”rätt” och ”svår” inte var min grej. Det ömsom svarta, ömsom starka androgyna och mörka andades avstånd men gav mig också en del nästan lika stora musikaliska upplevelser som hårdrocken fast jag inte ville erkänna det då begav sig. Forverver Young-videon, Le baiser med Indochine, Kraftwerk och ”Master And Servant” med Depeche Mode. Stora ögonblick jag höll tyst om.

Och så Bowie då. China Girl, Dancing In The Street, hans 70-tal osv. Jag beundrade honom på avstånd även om jag aldrig ägde och till denna dag aldrig ägt en Bowie-skiva.

Nu ser jag honom i en video av Johan Renck. Det är otajta suggestiva trummor och klagande sång. Bowie ser förvriden ut likt Sloth från The Goonies. Det är dödskallar och flickor som dansar konstigt i ett mörkt rum.

Det här väljer Bowie alltså att spela in samtidigt som han vet att han är döende i cancer. Något obehagligare har jag inte sett sen Aphex Twins Windowlicker.

Det är det svaga bräckliga i det skrämmande som gör det. Maskulin tjock blodskräck är inte obehaglig. Det är däremot androgyn förförande sjukdom.

Jag hade helst vetat om Bowies sista skiva och Renck-samarbetet innan han dog. Nu känns jag i vanlig otrendkänslig anda sen på bollen. Inte minst för att jag skriver denna text några dagar för sent när hysterin har lagt sig.

Men det viktigaste är ändå att han skrämde mig igen. Trots att jag glömt honom i många år slutade det med obehag.

Jag vet inte om det känns stort. Men det känns.

Och det är alltid bra.

Patong Boxing Stadium. 28 december 2015. Thailändaren Yotin försöker nå sin ryske motståndare Tural med halvloja frontsparkar. Ryssen ser betydligt tyngre ut. Trots att han är på besök i thaiboxningens hemland har han ingen som helst respekt för sin motståndare. Varje gång Yotin försöker sparka kontrar ryssen och överöser honom med hårda slag. Yotin går ner två gånger innan en slutlig stenhård höger sänker honom för gott. Det skär i hjärtat där jag sitter på läktaren ett 30-tal meter från ringen. Det var ju inte så här det skulle sluta. Fortsätt läsa →

Du har förstås suttit på det där mötet. Det där extremt oplanerade mötet där du inte hade något att göra. Det berörde inte dig. Det handlade inte om dina arbetsuppgifter och du gav blanka f-n i de där förbättrade arbetsprocesserna som alla ändå glömde en vecka senare.

Du har förstås gått där i tunnelbanan. Du avfyrade ditt varmaste leende mot random attraktiv kvinna i hopp om en reaktion. Men hon tittade ner och bort. Närmast förnärmad. Vem trodde du att du var? Hur kunde du så grovt missförstå all världens skönhetsskalor och inbilla dig att du skulle ha en chans på henne?

Du har förstås njutit av den där middagen. En nyutkommen Sverigevän lade ut texten. Sverigevännen visste hur det förhöll sig med volymer och svenska essenser. Han hade aldrig tidigare uttalat sig så men nu var det bekvämt och varmt att vädra den egentliga insidan.

Det är inte lätt att vara vuxen i den ordinära kontemporära västvärldstillvaron. Alla dessa miljoner knytnävar som knyts i byxfickor. All inbillat nödvändig stress som ingen förstår. Alla solitära individer eller avskärmade familjer som häckar i sina kokonger och väntar på insikterna och lyckan som aldrig kommer, trots nyslipad fiskbensparkett och nyvunnet whiskeyintresse. Fast kanske bakom nästa fina träningsresultat, lyckade arbetsuppgift, fantastiska semester? Nej. Tunnhårigheten, irritationsmomenten och decemberkylan finns kvar. Förstås.

Men man kan ju alltid försöka ha lite roligare, lite oftare. Finns ju inget ouppnåeligt i det egentligen, men herre min skapare vad sällan vi tillåter oss att ha roligt. Vårt allvarlighets-ok i praktutvecklat spjutspetsland tynger hög som låg, konsult som kallskänka. Våra vuxenarenor för lek har marginaliserats till perverterade raggningsjakter på internet, TV-seriemaraton, quizkamper och alkoholiserad zombietillvaro på decibelrik lokal.

Med ovanstående ingångsvärden på näthinnan stirrade jag häförleden en 60-årig förskolelärare i ögonen i fem minuter. Hennes ena öga var mörklagt medan det andra glänste stint och besvärande. Jag skrattade inledningsvis nervöst. Hon också. Sedan, om man blir salig på sådan tro, förenades våra själar i ett trivsamt leende.

Detta inträffade i ett kvadratiskt svartmålat rum i en källare på Skånegatan, i skenet av scenljus. Förskoleläraren hade jag känt i 20 minuter men redan hunnit leka blindkull och kasta en boll följt av improviserade ord. En unikt ovanlig situation för mig och, vågar jag påstå, majoriteten av vuxna i vårt land.

Improviserat var ordet. Improviserad teater. Impro. Improvisationsteater. Helt enkelt teater utan manus, där handlingen skrivs i stunden. Där det handlar om att bejaka de andra skådespelarnas infall och hänga på, om att kliva ur sin egen skalle och tillsammans med andra skapa dråpliga scener som i bästa fall är underhållande men för det mesta pinsamma.

Vi var 11 som dök upp till kursen. Någon var psykiatrichef, någon var byggchef, någon berättade aldrig vad han gjorde. Att prata jobb var förbjudet. Yrkena avslöjades först i slutet av kursen. Syftet var förstås att vi skulle vara blanka papper och inte hämmas eller skämmas.

Lite överraskande var att alla verkligen gick all-in efter sina förutsättningar. Byggchefen struttade snart omkring som en skadeskjuten tupp med något utvecklingsstört över sitt hängande ansiktsuttryck. En enligt utsago livrädd socialsekreterare vrålade åt mig på spelad albanska innan hon i rollen som besatt kastade sig över mig och högg mig i halsen. Han som aldrig berättade vad han gjorde höll galna monologer och krälade allt som oftast på marken. Förvånande ambitiös inställning hos alla alltså och en förutsättning för improvisationsframgång.

Själva scenerna handlar om total improvisation inom vissa givna ramar. Förutsättningarna för scenen kan ges på flera sätt och se helt olika ut. Publiken kanske ropar ett ord som de spelande ska förhålla sig till eller en viss scen får bara spelas med ord som börjar på bokstaven ”S” t.ex. För att lyckas finns det flera saker man bör tänka på och jobba med. Storytelling till exempel. Hur sätter man själva kontexten till scenen på ett bra sätt? Vilka ingredienser ska en bra historia ha? Man kan även jobba med status. Hur för sig en person med hög status jämfört med en person med låg status? Allt detta tog vi oss igenom genom ständiga övningar.

Det slog oss alla på kursen hur nyttigt detta var och hur det kunde användas i vardagen. Hur fundamentalt tvärtom det är att helt oförberedd ge sig ut på en scen tillsammans med och inför okända människor jämfört med hur vi generellt agerar i vår vardag. Hämmade, rädda att sticka ut och förberedda till tänderna så att vi inte ska göra bort oss.

För egen del måste jag tillstå att pinsamma eller prekära situationer mer eller mindre utgjort mitt jobb sedan 2003 så att fjamsa runt med okända var inte den största av utmaningar för mig. Däremot att kliva ur mitt eget huvud. Att inte bara fundera kring egna punch lines utan istället se vad andra gjorde och vara lyhörd för den riktning scenen behagade att ta, det var mer än nyttigt och en liten ögonöppnare i det lilla.

Nu drar eländet bakom den här bloggen till Thailand. Kanske hörs vi därifrån.

God jul!

Önskar Eländet.

Platsen är en by några mil väster om Mazar-e Sharif i norra Afghanistan.

Mannen i den vita kläddräkten skräder inte orden. Och det han säger är nyckeln till mycket av det som händer idag i de oroliga delarna av Mellanöstern.

– Ena dagen kommer västmakterna och säger att vi ska stödja regeringen. Nästa dag kommer polisen och stjäl våra ägodelar. På nätterna kommer talibaner och kräver skatt. Vad ska vi vanliga människor göra när det inte finns någon att lita på, ingen säkerhet, ingen framtid? Inte konstigt att många vänder sig till extremisterna. Fortsätt läsa →

Via medier har jag fått berättat för mig att det hänt mycket av nyhetsvärde den senaste tiden. Det har fått mig att fundera på en lugn skogstjärn, en eka, en varm sommardag och ingen uppkoppling. Dessa flykttankar förstås eftersom rapporteringen antingen varit oerhört provocerande eller trängt sig in och utmanat mitt, i jämförelse, synnerligen trygga liv (och det ska världen ge fan i!).

Som vanligt skämt åsido, men så mycket skämtstoff har sannerligen inte gått att krama ur dessa händelser. En som kallar sig Kringlan försökte enligt utsago vara rolig när han i ett närmast unikt otäckt podd-framträdande berättade vad han ville göra med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg efter att ha fått sin bok recenserad på AB:s kultursidor. Recensionen var för övrigt övervägande positiv sånär som på en mening där ordet whiteboard-satir tydligen väckt Kringlans vrede. Nitiskt fortsatte han i fem minuter att smäda Linderborg utan någon som helst finess. Hans tuffa, grabbiga medkomiker i studion kändes närmast gråtfärdiga i sina tafatta försök att hindra Kringlans underlivsmassaker.

I övrigt förstås flyktingrapporteringen, där gränskontroller är det nya svarta. Hur någon kan följa med och utvärdera det relevanta i alla förslag övergår mitt förstånd, men förståelse behöver nog gemene medborgare ha för frågans komplexitet.

Sedan igår, en nyheternas tolvtaggare med ursprung i flyktingkatastrofens Syrien med omnejd. En TT-flash strax efter klockan 21 skvallrade om 2 döda, några timmar senare talades det snarare om Europas 11 september. En koordinerad attack i Paris utförd av IS med i skrivande stund drygt 120 döda. Vansinne förstås och sedvanlig rapportering tar vid.

Svenska experter analyserar läget. Ska svenskar vara oroliga? Kan man gå på matchen? Hur kunde det hända? Ledare från Sverige och världen fördömer händelsen. Vissa talar om att vi vaknat upp till en ny värld. Är det så? Varför måste vi alltid tänka linjärt och prata om tagen oskuld och annat? Har vi redan glömt London, Madrid och det misslyckade attentatet i Stockholm? För att inte tala om det troligen sprängda ryska planet över Egypten, bombattentaten i Beirut och för all del de amerikanska bomberna över läkare och civila i Kunduz i Afghanistan.

Vi behöver processa och förstå, men det som händer här händer där. Där vi inte är. Hela tiden. Våra europeiska liv är tyvärr inte heligare. Alla vackra statusuppdateringar och välformulerade fördömanden kommer inte att ändra på den saken.

Ändå förstår jag alla ord och all frustration. Det är ju så komplicerat. Utan marktrupper och med endast flygattacker kommer inte IS kunna besegras, säger experter. Men trots bilder på alla mord, sprängda flygplan, bombattentat ”där” och massakrer ”här” så verkar lite göras, i alla fall i det öppna. För hur ger man sig in i ett allas krig mot alla där mäktiga fiender stödjer olika lösningar och alla har olika intressen? Svar: man gör det inte. Ger sig in alltså. I alla fall inte än. Kanske blir skillnad nu, när vår oskuld ännu en gång har tagits.

Nu glömde jag nästan den senaste veckans POSITIVA nyhet. Invigningen av Mall Of Scandinavia. Då jag har tur att ha vänner som är kändare och viktigare än jag fick jag äran att i samband med den stora invigningen bevista en mindre invigning av den indiska restaurangen Indian Garden, som öppnat en falang i gallerian. Detta gjorde jag tillsammans med Ernst Billgren, Regina Lund, Sara Skyttedal, Arne Hegerfors och andra som gärna skålar i gratischampagne och kyckling på plasttallrik till allmän beskådan av shoppingbesatta medmänniskor.

När jag de närmaste dagarna kommer få ta del av deras kändisupprop i ansedd morgontidning vet jag säkert det jag redan vet nu.

Att jag vaknat upp till samma gamla värld.

Jag står där en halvtimme in i mitt timslånga crosstrainer-pass och kämpar på nivå 25. Det är den tyngsta möjliga nivån på just den här crosstrainer-maskinen som jag föredrar eftersom stegen blir ganska korta och maskinens rörelsemönster därför påminner om löpning. Fast på just nivå 25 påminner mitt rörelsemönster mest om en stelopererad koma-patient. Det går helt enkelt väldigt trögt och jag svär både inombords och utombords över min jämmerliga smärtsituation.

Det är ungefär här du dyker upp i TV4:s Nyhetsmorgon. Snygg, städad och fräsch ler du ditt pojkaktiga leende mot programledar-Soraya. Jag hör inte vad som sägs eftersom jag lyssnar på musik men jag förstår att du har det hektiskt. Du har fått en skådespelarroll och verkar också ha något jul-musikal-aktigt för dig. Som sagt. Jag hör inte vad som sägs.

Men plötsligt anas en spricka i din tillvaro. Något mörkt har dragit in över din annars blåa himmel. Det är skivbolaget. Dessa gamar har försökt förmå dig att spela in ännu en julskiva och det här har nästan knäckt dig kan jag utläsa av grafiken. Egentligen fullt förståeligt eftersom du är upptagen med musikalroller och skådespeleri. Hur skulle du ha hunnit? Gamar…

Trots att jag inte hör vad som sägs så händer här ändå något inom mig. Något som får mig att för ett par minuter avbryta mitt crosstrainer-pass, ta en bild på dig där du sitter i din nakenhet och sedan lägga ut den på Instagram tillsammans med en text i klart isande ironiskt tonläge. Som att jag driver med pressen du upplever.

Jag ska försöka ta dig igenom den djupt olyckliga tankeprocess som sker i mitt huvud när jag ser dig där i soffan. På något sätt känner jag att du ju är där så ofta och att intresset för dina ändå rätt förutsägbara prestationer i alla sin skicklighet borde vara begränsat. Jag känner också att din röst liksom aldrig riktigt berört mig. Detta i kombination med din oerhörda trevlighet blir det som får mig att torka mina svettiga händer, pausa crosstrainer-programmet, trycka upp knapplåset och inleda händelseförloppet som leder fram till det publicerade instagram-inlägget.

Varför händer det? Bakgrunden är att jag håller på med ett eget projekt. En uppföljare till min skiva ”Just Like Cancer”. Liksom du, Peter, har jag en ganska ljus röst som i mitt fall inte riktigt rimmar med mitt burdusa yttre. Jag har lärt mig att acceptera den och ibland gilla den. Den kommer inte att ta mig till några broadway-scener men kanske till stunder av välbefinnande där åtminstone jag själv kan njuta av min kreativitet. Jag tycker helt enkelt att mitt brokiga musikaliska liv skulle vara intressantare att avhandla där i soffan än att höra dig tala om ännu en julshow. Jag och inte du borde sitta i soffan, Peter. Tycker jag. Dock förstås få andra. Det är därför du sitter där och jag trollar från en crosstrainer-maskin.

Å andra sidan förstår nog få hur mycket som krävs för att göra det du gör och leverera på så hög nivå år ut och år in. Jag förstår. Även om din röst inte är min kopp te så är din talang givetvis odiskutabel.

Det är också fint och kanske nödvändigt i dessa tunga tider att en kändis upplevelser kring pressen från skivbolaget ska kunna avhandlas samtidigt som flyktingar dör i båtar. Att du i dessa tider orkar sitta och beklaga dig i TV ska du faktiskt ha en eloge för. Allt kan inte handla om tragik på högsta nivå, ibland behövs även mellannivån och lägstanivån. En välbehövlig paus i den uppskruvade retoriken kan göra oss alla gott.

Därför. All respekt till dig och lycka till med julshowen. Vore även kul att höra vad du tycker om min nasala stämma.

Not The New Messiah på Spotify.

Han börjar få bra armar nu Ragnar. Dag ut och dag in med rutiner och regelbunden träning brukar ha den effekten på de flesta utlandssoldater (inte alla, bör tilläggas). Annars verkar han vara som vanligt där han sitter i min gröna stol som rent stilmässigt ser lite malplacé ut i min lägenhet. Han ler sitt patenterade varggrin och kan konstatera att sista leaven för den här Mali-missionen börjar lida mot sitt slut.

Jag känner sig ibland som en fjättrad Mårten Gåskarl när gamla missionskamrater åker ut igen medan en annan står naglad vid bandet i Svedala. Å andra sidan är det kanske lätt att överdriva de goda stunderna medan utbildningstristessen i kasern 216 ute på Livgardet förträngs. Vidare är det nog rent karriärmässigt mer givande för officeren än civilisten att göra fler missioner även om jag kan sakna äventyret.

När Ragnar den här veckan återvänder till insatsområdet kring Timbuktu börjar det nästan bli dags att summera och förbereda för överlämning till nästa styrka, Mali 03. Som vanligt verkar Sverige ha gjort ett positivt intryck på andra nationer.

– Vi är rätt bra utrustade jämfört med många andra. Det har gjort att vi kunnat hjälpa till med att exempelvis röja bomber, minsvepa och pumpa bort vatten vid översvämningar. Om vi kan så hjälper vi gärna till även om det kanske inte är vår huvuduppgift, säger Ragnar.

Nej huvuduppgiften är att samla in underrättelser som sedan förmedlas vidare till enheten All Sources Information Fusion Unit (ASIFU) som är högsta underrättelseenheten vid FN-högkvarteret i Bamako. Underrättelserna samlas in via exempelvis spaningssoldater, UAV (ett litet förarlöst plan) och möten med civilbefolkning och annan militär.

Ragnar är samverkansofficer och en av länkarna mellan svenska förbandet och FN-ledningen.

– Det handlar om att redogöra för vår pågående verksamhet och uppdatera den burkinska generalen om säkerhetsläget. Det gör jag några gånger i veckan. Jag utvecklar också kontakten med de civila FN-delarna. De har personal ute i områden där vi inte kan verka.

En typisk dag går Ragnar upp vid sex och kör kondition. Efter frukost avfärd till sektorhögkvarteret där han spenderar dagen. Sen hem för middag, träning och möten. Sista timmen blir det lite häng med kollegorna. På helgen blir det fler möten på campen och på söndagen vårdas materiel och fordon. Ett inrutat liv som främst spenderas på olika camper.

Soldaterna rör sig mer ute i terrängen och har bland annat genomfört en nio dagar lång operation i ansvarsområdet. Största hotet är från de beväpnade grupperna som står utanför fredsprocessen. Sekundärt lokala banditer. Grupperna ger sig på civilbefolkningen och genomför vägrån. Timbuktu är, enligt Ragnar, relativt säkert men det kan blossa upp när som helst.

– Civilbefolkningen är positiv till vår närvaro. Vi har genomfört fotpatruller frekvent och det gör att vi har gott anseende.

Med Mali 02 har den svenska styrkan på allvar börjat agera i området. Mali 01:s uppgift var främst uppbyggnad. Och det är som sagt ett efterfrågat förband som hjälper andra med eskortering, minröjning och utredningar. För Ragnar väntar nu en dryg månad till innan det är dags att lämna över.

– Det är bra att vi är igång ordentligt så att FN framöver kan fokusera på de civila delarna som infrastruktur och utbildning. Timbuktu behöver få igång näringsliv och turism för att i framtiden kunna bli ett fungerande samhälle, avslutar Ragnar.

Idag är du aldrig fri från någonting. Det vibrerar i fickan, plingar på skärmen och rasslar till i din newsfeed. Du har aldrig en ursäkt att inte ha koll och förväntas ständigt vara tillgänglig. Sen blir du plötsligt sjuk.

Det börjar som en liten rysning, en svag ilning, en svettpärla längs ryggraden. Du lyssnar på jourhavande kvacksalvare i din närhet och kastar dig huvudstupa in i kurer du innerst inne vet inte kommer fungera eftersom virus skiter i vitlök och ingefärakok. Medan du drar ditt tionde färskpressade apelsinjuiceglas förnekar du dessutom allt och intalar dig själv att du bara är lite trött och ofokuserad. Du bestämmer dig för att sova på saken.

När du morgonen efter slår upp ögonen är din hals fylld med spik. Att formulera ett ord är svårare än att förstå oktoberöverenskommelsen om att överge decemberöverenskommelsen och du förstår vad du måste göra. Sjuka dig, av någon sorts respekt mot dina arbetskamrater. Chefen hör vad du säger och får ur sig ett avmätt ”krya på dig”. Det läggs på och blir tyst. Skammens tystnad. Du tänker dig morgonmötet utan dig. Hjälp! För ditt inre hör du dina kollegors hånfulla fnissanden och menande blickar. De ser alla fram emot att utföra dina arbetsuppgifter.

Hemma sitter du iförd mjukisbyxor och skäms. För hur sjuk är du egentligen? Skulle det vara omöjligt att öppna datorn och svara på några mejl? Skulle det vara förenat med livsfara att läsa igenom och korra ett par texter? Sannolikt inte. Men du får å andra sidan inte betalt. Karens-oket hänger över dig och i helvete att det ens ska andas något jobbrelaterat.

Det känns som att gränserna ändå håller på att suddas ut. Med några enkla mejl från dig kan dina kollegor utföra arbetsuppgifter som innebär en lugnare tillvaro även för dig när du återvänder. Du fångas i ett skammens moment 22. Om du halvjobbar hemifrån kanske du i förlängningen blir sjukare och blåser ackordet för alla andra stackare. Om du inte jobbar kommer du och alla andra efter. Du blir visserligen friskare men sätter alla andra i skiten. Och allt härligt jobb finns ju ändå där i din dator och telefon.

I Afghanistan drog jag ut i fält med en klassisk spikhals. Hade tjatat om att få komma ut på operation och vägrade inse att jag hade feber. Lite kringstrosande i afghansk by i minusgrader skulle säkert göra susen. Sagt och gjort utförde jag mitt värv, tog mina bilder och skrev mitt reportage.

Sedan väntade fem dagars feberkoma i min barack i totalt mörker. Jag låg halvt utslagen och skakade i en Kafka-liknande tillvaro där min rumskamrat öppnade en dörr i taket, sträckte ut sin tre meter långa arm och gav mig smörgåsar.

Idag är jag glad att jag tog bilderna och det hela har blivit ett kärt minne. Att pressa ur det där lilla extra är alltid en hållbar strategi. Därför jonglerar jag nu jobbmejlen med vänsterhanden, nyser över datorn, svettas i min filt, bloggar lite, börjar på en ny bok och tittar TV-serie.

En klassisk svensk medelklass-sjuktillvaro på skammens 100-meters-bana.

Vid målgång skymtar en stor fet vägg.