Helt plötsligt vet jag inte vad jag ska säga. Det är väldigt många komiker på Big Ben den här kvällen och de flesta får köra relativt korta set. Jag har fem minuter på mig och har fått kapa och pussla om i manus. Känner redan innan jag går på att det inte sitter hundra. Skämtet innan går lite halvfel, sen är jag helt lost. Jag får total blackout och står bara där och tittar på den tysta publiken.

En händelse som ovan skulle säkerligen skrämma den modigaste till livslång apati. Men det berör mig faktiskt inte nämnvärt. Publiken är snäll och ger mig en fet applåd, sen är jag snabbt igång igen och hittar tillbaka in i setet.

Har man någon gång trott att det räcker med att vara en rolig snubbe/snubba för att briljera på en stand up-scen har man fått tänka om. Publiken, rösten, timingen, tempot, kroppsspråket. Allt spelar in. Ett feltajmat skämt kan rasera hela ditt framträdande.

Börjar hitta alltmer rätt men tenderar fortfarande att hemfalla åt det överforcerade. Jäkligt lätt att man ständigt vill hålla igång från scenen och glömmer pauser och luft.

Nästa inbokade gig just nu är 28/11 på Norra Brunn. Kursavslutning.

Dyk gärna upp!

 

Det är ingen som håller en pistol mot mitt huvud och tvingar mig att gå upp på den där scenen, även om jag ibland önskar att det vore så och att personen i fråga tryckte av. Obehaget är svårbeskrivbart. Utsattheten total.

Men såklart är belöningen ofantlig. Det skvalar i huvudet av dopamin och för en människa med vissa narcissistiska drag är utmaningen oemotståndlig. Kan jag med min svada trollbinda massorna?

Hittills är svaret; jo, kanske det. Jag rör mig nämligen framåt. Från bombningen i midsommarkransen, via framgång på Big Ben till första firma-giget på IT-konsulten tretton37 i fredags.

Det var en märklig tillställning. Tolv IT-ninjor (de kallar sig så) i 30-årsåldern satt uppradade i en allt annat en stand up-mässig kontext. Salen påminde i sin takhöjd om en kyrka och jag kände mig som en väckelsepredikant där jag stod framför en stor logotype med mitt namn på.

Jag river av allt jag har. Det är viktigt att gå all in. Om det från publiken finns en tillstymmelse till tvivel att du inte tror på ditt material eller om du på annat sätt utstrålar osäkerhet är du rökt. Det är dock lättare sagt än gjort att stå och pumpa på om ingen skrattar.

Men det går ändå relativt bra. Tony, som jag känner sen tidigare, är rekryterare på tretton37 och det är han som fått dit mig. Tony är ett stort stand up-fan och garvar ljudligt genom hela setet. De andra grabbarna är lite mer varierande i sitt gensvar. Vissa har aldrig varit på stand up tidigare men som helhet verkar de ändå uppskatta mitt set även om vissa skämt landar sämre än andra.

När man börjar gå djupare in i stand up förstår man vilket stort jobb som ligger bakom för att få en act att verka naturlig. Det som för publiken framstår som lite allmänt snackande är ofta minituöst planlagt och inrepat. Såklart finns utrymme för improvisation men tanken är att komikern inför nya åskådare gång på gång ska kunna genomföra samma set med samma entusiasm.

För egen del börjar något ta form. Börjar hitta linjen. Men mycket återstår.

Nästa steg i utvecklingen ser du på Big Ben 15/11.

 

 

 

 

Att stå och dra skämt på en scen när ingen skrattar är för de flesta en inte alltigenom tillfredsställande upplevelse. Igår fick jag uppleva detta.

Det är en härlig inramning på biocafé Tellus, en anrik gammal kvartersbiograf i Midsommarkransen. Den här kvällen är det Open Mic och det betyder att vem som helst får gå upp på scenen och framföra lite vad som helst. T.ex. dra några takter synth, läsa sina egna översättningar av Bob Dylan-texter eller kanske läsa ett par kapitel ur en egenskriven roman. Kvaliteten på dessa framträdanden kan bäst beskrivas som varierad.

En efter en går artisterna upp på scenen och belönas med artiga applåder. Inlevelsen är elektriskt intensiv. Det här är på riktigt och de som går upp ger verkligen allt. Behovet av att få uttrycka sig inför publik övertrumfar skräcken att misslyckas och den fina ”alla får vara med”-mentaliteten ligger som en ljum filt över alla som sitter i salongen. Det känns mysigt men försiktigt och bräckligt.

För att uttrycka mig milt är det ingen ordinär stand up-publik jag ska uppträda inför. Några äldre kulturherrar med småmegalomaniska mansplainingstendenser, några yngre tjejer till synes nyutsprungna från Södra latin, någon sorts grabbgäng om fem personer och en och annan kvinna med 68-rötter.

Jag är inte speciellt nervös men det känns lite motvind. Noll stand up-stämning. Det blir min tur. Tystnaden är episk, scengolvet knarrar. Det känns som en scen ur Twin Peaks. Till vänster sitter Killer Bob och hånler åt mig, tror jag först, men det visar sig vara en överförfriskad äldre herre som senare ska komma att spela en viss roll i mitt set.

En tre meter lång orch. Som en sådan känner jag mig när jag drar igång. En demon från den gamla världen har uppstått och ska tala till ett gäng semiproggare. Härdsmälta? Nja, det börjar bra. Jag trippar igång mitt set med småputtrigt flyt. Levererar skämten så som jag tänkt mig. Lite pladdrigt och ofokuserat men det rinner på. Sedan börjar nedförslöpan. Skämt om en gammal kärlek och en stjärnsmäll från hög höjd möts av relativt kompakt tystnad. En fruktfluga hörs landa längst bak i lokalen.

Själv är jag ändå tämligen oberörd och ler inombords. Lyckas relativt bra fånga upp de platta fallen och får oväntad energi av den äldre överförfriskade herren som i sin roll som häcklare snarare blir min språngbräda ut ur dödsskuggans dal. Avslutar sedan setet ganska stabilt.

Erfarenheter: Tough crowd, väl mycket pladder, lite ofokuserat och kul att hantera häcklare.

Ses på Stockholm Comedy Club på tisdag.

Ps. Att bomba betyder på stand up-språk att dra skämt som ingen skrattar åt. Det går åt helvete, typ.

Foto: Linn Kirkholt

Det känns som det är något som pågår. Något odefinierbart ont som hemsöker allt och alla. Skrämmer oss, ställer oss mot varandra och avskärmar oss. Eller är det bara ovanligt många krafter som verkar tillsammans för att försöka få tillvaron att framstå just sådan?

Det är jobbigt. Är det något som håller på att hända? Något som kommer att förändra allt för alltid? Jag vet inte. Något är det. Det måste det vara. Och det bara trycker på. Det vill få oss alla med sig. Deplorables världen över, förenen eder! De lätta lösningarnas farsot sveper över jorden. Fakta är subjektivare än någonsin och förkastas allt lättare. Eller verkar det bara så?

En majoritet av all information som finns på jorden idag skapades de senaste fem åren, säger någon, och informationsmängden kommer bara öka. Tur då att vi blivit bättre på att multi-taska och att våra hjärnor anpassar sig. Till ett liv fullt av oändliga mängder information, till ett liv fullt av oändliga möjligheter, till ett liv fullt av oändliga grubblerier över om rätt möjligheter tillvaratogs.

Ibland vill jag ställa alla app-utvecklare och mobilföretag mot väggen. När är det nog? Iphone 45? Vilken blir den sista iphonen? Och varför blir det den sista? Vad tar vid sen? Kan vi inte bara bestämma att det tar slut vid iphone 17, sen behöver vi inte utvecklas mer. Vi är klarutvecklade och behöver inte bry oss längre om nya versioner, uppdateringar och annan skit. Vi är klara. Fulländade. Liksom att alla människor i det egyptiska paradiset kommer att vara 27 år. Den ultimata åldern. Perfektionen. Det är färdigt.

Jag resonerar som ett barn men är en relik från en svunnen tid. På mitt eget sätt en sorts deplorable som går vilse i samma djungel som nya generationer fjäderlätt navigerar i med hjälp av lianer. Jag förstår att det är så.

Men vad gör vår nya stuprörsvärld med oss? Vad medför det att vi omger oss med ja-sägare, förenklare och kappvändare? Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att gå bakom alla inbjudande, filmer, tweets och posts med sina tillrättalagda budskap när det perfekta hemmet, den perfekta fritiden och den perfekta kroppen ska näras, tuktas och bedömas?

Eller om du sitter i ett flyktingläger i Grekland, på ett asylboende eller i någon sedan länge bortglömd förort. Hur blir du då en del i debatten om dig, vi och det nya?

Alla skriker men bara ett fåtal hörs. Ibland känner jag att jag inte orkar. Förr i världen förstod inte människan sin obetydlighet i det stora, för i det lilla var hon ju högst betydelsefull och om det stora visste hon intet. Idag är vi bara i det stora medan det lilla pågår någonstans runt de små oemotståndliga skärmarna som talar om för oss vad vi egentligen borde köpa, vilka vi egentligen borde vara och var vi egentligen borde befinna oss. Lägg till detta alla fragmentariserade kaskader av våld, kris och kaos. Sammanhanget odefinierbart. Allas infokrig mot alla.

Och det yttersta tecknet på annalkande Armageddon är förstås den nu ytterligt virala clownepidemin. Som ett fasansfullt eko från min barndoms Stephen King-inspirerade mardrömmar sprider den sig med ljusets hastighet världen över.

Kanske är det überclownen Trumps diaboliska plan som nu sätts i verket? Medan massorna förfäras och förtjusas av Donalds föga måttfulla retorik låter han sina mördarclowner slå till och trumpifiera oss alla. Den totala zombie-apokalypsen. Inom kort kommer vi alla vagga omkring som lallande fånar prydda med förstenade, gigantiska hångrin.

Av alla nedstirrande gam-nackar att döma har vi nog redan nått förstadiet.

 

 

 

 

 

En ensam laxmiddag med fryst broccoli riskerar vissa dagar att formas till ett ok större än döden för oss solitärer. Vi drömmer om ett högljutt familjekök en onsdag klockan 17 där frustrerade föräldrar och ketchupindränkta barn tampas i en lustiger dans som utsöndrar värme och gemenskap. Med ögonen slutna som på stranden med en ljum bris i ansiktet brukar jag njuta av dessa spektakel. Förstås inte för länge, nån timme brukar räcka. Fortsätt läsa →

Fullsatt lokal. Mörkt bland publiken. Strålkastare mot scenen. En mick. Mitt namn ropas upp. It´s on. Fyra och en halv minut senare har jag bockat av ännu en grej på min bucket list. Jag har kört stand up på en stand up-klubb. Och jag bombade inte. Fortsätt läsa →

(Baserat på en sann historia)

Två nyblivna främlingar mitt emot varandra. Djävulen bredvid mig i soffan. Jag i ett omtumlande töcken. Några få ord har förändrat allt.

Som så ofta är det ironiskt. Jag är redo. Hennes hjärta är kvar på andra sidan jorden. Där finns någon som väntar. Vännen, som i lögnen var en hon var i verkligheten en han och utvecklades tydligen till mer än en vän. Och hon är hundra procent säker. Hon är noga med att poängtera det. Hundra procent.

Den sårade berusade mannen. En av tillvarons mer tragiska företeelser. Men jag njuter konstigt nog, varm av öl och svartsjuka. Det är så starkt. Jag lever. Många män har i den här situationen gjort saker de fått ångra; kanske en Leif Axmyrsk liten yxrepa som renderat 30 år på Kumla.

Inte jag. Jag spelar upp ett par nya låtar. Hon älskar min musik. Jag schavotterar i gyttjan, härdad av liknande erfarenheter. Jag lever i uppbrottet.

Men den här gången var det inte jag. Även om jag, likt de flesta män kvinnor brukar ha ihjäl, säkerligen har krattat manegen rätt omsorgsfullt. Kanske har jag i praktiken kastat henne i armarna på den där vännen som visade sig förstå henne betydligt bättre än hon tidigare anat. Mitt oberäkneliga beteende har sått tvivel som spritt sig ut i hennes fingrar. Fått henne att börja skissa på lögnen som sen blev en sanning. Som hon blev hundra procent säker på.

Kanske är glappet för stort mellan den burduse och den inkännande. Hon menar att det är så. Det är säkert rätt. Det ska vara enkelt säger de.

Jag vet inte jag. Oaktat vilket tvingas nu det här biet flyga vidare till en ny blomma, efter ett tämligen illa förrättat värv.

Men jag fick än en gång veta att jag lever.

På det är jag säker.

Hundra procent.

Som genom ett trollslag kastas jag tillbaka till min barndoms somrar. Till en tid då lemlästade barn från krigets Syrien inte dagligen möter mig i Facebook-flödet. Dessa ohyggliga bilder som jag inte närmare vill referera, som ingen ska behöva se men som är vardag i en snårig mardröm till synes utan slut.

Här i Kvesarum mitt i Skåne är allt grönt och lugnt. Precis som det var då när gräsklipparens brummande och gräsets doft mötte den nyvakne pojken på skärgårdsön. Saft och bullar sen oändliga äventyr. En skyddad värld utan faror, annat än om kvällarna då drakar och demoner skulle slaktas inom en ändå väl avgränsad rollspelskontext.

Jag simmar i hav och i insjö, vandrar i skog och mark. Längs otrafikerade vägar strosar jag omkring som det känns oändligt med får till höger och kor till vänster. På morgnarna bryter endast avlägsna fågelläten tystnaden där jag sitter i min stol under ett förvånansvärt framgångsrikt meditationsförsök.

Tyvärr måste min vistelse få ett slut. Det måste ske idag. Men jag vägrar. Ni andra får hantera världen. Jag vill vara kvar i mitt skal.

Därför tar jag plats på verandan i en stol med en yxa vid min sida. Nykter och utsövd ska jag om så behövs ta den sista striden.

Ni kan ha era flöden.

Jag knyter näven. I fickan. Ställer tillbaka yxan. Skriver ett blogginlägg. Stänger grinden. Åker till stationen. Väntar på tåget. Fortsätter på min resa mot den allomslutande ledan.

Men först! Ett annat spännande stopp.

Sannolikt hörs vi igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höglandsboskap är förtjusande djur som jag söker efter med ljus och lykta från min plats i den mintgröna Fiatens passagerarsäte. Färden går över gröna kullar och gigantiska berg som påminner om svenska fjällen men förstås är betydligt frodigare på grund av det sydligare läget. Maniskt scannar min blick av hage efter hage men det är som förgjort. Inga långhåriga vänner i sikte, endast drivor med får som besudlar kullar och vägar.

Jag och min vän Peter är på manlig bilsemester i Skottland och världen tycks brinna. Vi får rapporter om drygt 80 döda i Nice efter en makaber lastbilsfärd och en del av militären försöker ta makten i Turkiet. ”Vilka drypande köttstycken för hungriga vikarievargar att kasta sig över på sommartorra redaktioner”, tänker jag först, för nu är det action i lådan. Den nyhetsjournalistiska paradoxen; ”Jag vill inte att människor ska dö under extremt nyhetsmässiga förhållanden men om de ändå gör det så vill jag vara först med nyheten”. Sen blir jag ändå modstulen och lite huttrande eftersom jag inte längre jobbar på en nyhetsredaktion och dessutom är på semester.

Världen tycks brinna ja. Det har den gjort förr, det gör den hela tiden någonstans och lär väl så alltid göra tills dagen då vår expanderande sol väljer att omfamna oss för gott. Ändå påverkar och berör det mig mer nu än förr. När jag sprang omkring i min 10-åriga sörgårdstillvaro hade jag inga problem med en miljon döda i kriget mellan Iran och Irak. Det hindrade mig inte från att känna en oförblommerad kärlek och lust till livet.

Som luggsliten 40-åring med cyniska tendenser får jag kämpa för de där lustluckorna. De är mer små skinande undantag i en askgrå helhet än allenarådande rusperioder. Men här i Skottland gör jag mitt bästa. Vi har så trevligt. Alla är så snälla. Folk hälsar på en när man är ute och går på morgonen. Jag blir alltid lika förvånad. Vi hittar de mest underbara små Bed and breakfast-situationerna och besöker både sevärdheter och golfbanor som kantas av supertrevliga skottar. Det är ju så. De flesta människor är trevliga och vill väl.

Ändå pockar min lille fyrkantige vän i fickan ständigt på uppmärksamheten och påminner mig om sorgen, smärtan och vansinnet. Jag får veta att en av mina vänner från flyktinglägret i Piraeus-hamnen i Aten och hans förtjusande familj har lämnat lägret och nu verkar befinna sig i en förtvivlad situation utanför ett annat mer permanent läger. Han skriver till mig att han vill dö. Jag vet inte om han menar det. Jag skriver att han ska försöka vara stark. Tyvärr befinner han sig i medieskugga just nu. Flyktingsituationen har slutat vara en nyhet, den är endast ett faktum. Ett pågående molande faktum.

Och ett faktum jag har semester ifrån just nu. Jag kunde ha åkt ner och kört en vecka till i lägret den här veckan men orkade inte. Jag ansåg mig vara för trött med svenska mått mätt. Tack och lov har jag inspirerat ett par vänner varav den andra den här veckan befinner sig i Pireus-lägret. Ringar på vattnet är bra. Alla kan göra något.

Men just nu verkar alla göra något annat. En ung, blek, tatuerad kvinna möter mig någon dag efter hemkomst på en slingrig väg i mörkret ovanför Alviks tunnelbanestation. – En väldigt speciell Pokemon har tydligen siktats här uppe, säger hon innan hon småspringer vidare. Det verkar redan finnas ett före och efter Pokemon Go. Världen för en vecka sedan var ett annorlunda ställe. Nu är det tips i Aftonbladet, folk som springer ut på motorvägar och dårar som simmar ut till avlägsna öar för att där hitta en tecknad figur i sin mobil.

Samtidigt kanske det är så här IS kommer att besegras. Kanske förläggs de ovanligaste Pokemonfigurerna till ökenlandskapen i Irak och Syrien? Miljontals ton västvärlds-kött i form av otränade ungdomar kommer att välla in och formligen kväva IS-soldaterna. Vilket oväntat slut det skulle vara!

”Det är så positivt att ungdomar kommer ut och rör på sig nu.” Ha ha. Dör.

Fast kanske har Pokemon-jägarna rätt ändå. Vi behöver enkla ofarliga event och kampanjer att samlas kring när det farliga som händer idag mer än tidigare är tillgängligt 24/7 och ständigt tränger sig på.

Det var därför jag lade dövörat till där i passagerarsätet i den mintgröna Fiaten. Jag ville hitta mina egna långhåriga Pokemons. Jag ville för en kort stund själv diktera vad som var viktigt i mitt liv.

Det enda som just då var viktigt var att få en bild på en ko med lugg.

Men det sket sig.

Och sen kom en ny TT-flash.

ps. Djuret på toppbilden är inte plåtat av mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Personligen vill jag inte att en EU-skeptiker ska operera mitt hjärta, såvida inte EU-skeptikern är kirurg. Att bara vara EU-skeptiker räcker inte riktigt. Det spelar ingen roll hur övertygad EU-skeptikern är om att hen hittat en ny fantastisk metod som hen skulle vilja testa. Hen menar att om man går in via ryggen med slagborr så slipper man bryta upp revbenen. Vinkeln blir unik och möjliggör upptäckt av saker som tidigare varit dolda. Kirurgen? Enligt EU-skeptikern en köpt lakej som bara genomför tokavancerad överkursvård så att arbetsgivaren ska kunna äska mesta möjliga ersättning ur den gemensamt finansierade skattkistan. En av dem som försöker manipulera oss. Rätt och slätt; en av dem.

Det är mycket vi och de andra just nu, breda penseldrag, grovkorniga berättelser om vårt Sverige och vår värld. Vi svenskar, vi européer, vi västerlänningar. Mot oss står en fiende. Visserligen diffus men alldeles säkert muslim. Vi har inte koll på vad som väller in i våra nationer. Det är kaos, vi har förlorat kontrollen. Så sägs det. Våra länder håller på att gå under av invandringen. Och vi är alla förledda av eliten. Kina lurar skiten ur USA:s korrupta regering som blåögt tittar på medan mexikaner och muslimer håller på att ta över landet, våra egna styrande politiker har i åratal ljugit om invandringen, enligt SD behöver ingen av dem som flyr till Europa hjälp här, FN:s klimatpanel ljuger om den globala uppvärmningen, runt 4 miljoner manliga TV-förbundskaptener skulle gjort ett bättre jobb än Hamrén, parlamentarikerna i England har inte haft ett enda hederligt jobb enligt UKIP:s f d ledare Nigel Farage och glada amatörer som Island och Wales välter stora fotbollsnationer Det är helt enkelt så att vi tycker att de som ska kunna sin sak inte längre kan sin sak. Typ. Men bestämmer, det gör de ändå.

Och vi hatar det förstås. Fucking EU! Vi är trötta på att bli tillsagda och itutade saker vi inte förstår. Trötta på kompromisser, långbänkar och slutna rum. Vi vill ha svar. Och vi vill ha dem enkla och konkreta. Denna genom historien ständigt svängande pendel. Centralisera, decentralisera. Samarbete, individualism. Vi och dem. Never ends. Och nu har vi Jimmie och Trump. Där mycket sägs men lite blir sagt. Experter och statistik förkastas till förmån för känslor och stora ord. Ingen som flyr till Europa behöver hjälp här. We´ve got all these syrians pouring in. We don´t know who they are. We´ve got to stop them until we know what´s going on.

Vi älskar det. Det är en sån läcker anrättning. Stop the evil doers. Skicka tillbaka problemet. Eller lär dem svensk folkmusik. Det verkar inte spela någon roll hur mycket argumenten smulas sönder. För Jimmie och Trump gäller märkligt nog andra regler. Jimmie kan gång på gång sitta och säga att han inte har siffran i huvudet och Trump kan förolämpa allt och alla och veva runt sina fyra budskap i intervju efter intervju.

Å andra sidan. Vem orkar ta in alla siffror? Vem vet hur det politiska beslutet egentligen såg ut eller hur det egentligen blev? Vem vet vilken regerings åtgärder som egentligen stjälpte skolan, eller var det kanske hjälpte? Och vem kan påstå att integrationen har varit lyckad? Ingen. Eller få. Eller, well, it´s complicated. Sanningen är subjektiv och skiftande och det krävs ett stort tålamod för att lägga det pussel som gör den skönjbar.

Men för amatören är svaret enkelt. Amatören har huvudet bland vanligt folk och är opåverkad av maktkamper, amatören vet att försvara flocken mot det okända, amatören har en klarhet andra saknar, amatören har en unik karisma, amatören vet att anfall är bästa försvar. Amatören säger det andra inte vågar.

Därför är det lätt för mig att spotta den sjuåriga syriska flickan i ansiktet i flyktinglägret i Pireus-hamnen i Aten och fnysa:

Vem försöker du lura din lilla paria?

Du behöver inte fly.

Det har amatören sagt.