– Du är en hjälte!

Är jag? Klart är att jag aldrig fått så många muntra hejarop på sociala medier som under min resa till flyktingkrisens Aten. Och visst, det känns alltid skönt med ryggdunkar en masse och jag är mycket nöjd att jag åkte, men hjälte? Knappast. Snarare kände jag mig som en svikare när jag drog handbagaget förbi alla flyktingar som låg utspridda i färjeterminalen i Pireus-hamnen. En efter en stoppade de mig och gav mig en kram eller en kyss på kinden. Det är märkligt hur snabbt man kommer människor nära i utsatta situationer. Det finns liksom inte utrymme för fasader.

Vissa personer och familjer hade jag spenderat extra mycket tid med så de avskeden blev svårare. Jag ville bara trycka in alla i en buss och lämna det här grekiska skräck-dramat under brännande sol. Men naivitet hjälper ingen. Istället hade jag nästan hunnit rulla mitt handbagage ut ur lägret i riktning mot flygbussen, när lille Sevan ropade. Drygt tre år gammal rultade han fram och bad mig böja mig ner. Sen pussade han mig på kinden innan han sprang tillbaka till sin far Muhammad. Någon timme tidigare hade jag känt mig nödgad att dra till med något i stil med att chefen inte låter mig vara borta längre och att jag hoppades att det skulle gå bra för Muhammad och hans familj. I den stunden kändes det futtigt och faktiskt rent skamligt att åka och jag fick en hastig gråtattack där jag avlägsnade mig i dammet.

Allt som har med flyktinghjälp att göra är en otrolig soppa och alla hittar egna strategier för att motivera sitt ställningstagande. Jag ger aldrig till tiggare, jag ger bara till UNHCR, flyktingarna är bara ensamkommande män som ljuger om sin ålder och är här för att våldta och spränga oss i luften, bättre att göra något än att göra inget, jag skulle vilja men hinner inte, jag skulle vilja men orkar inte, vad spelar det för roll vad jag gör, alla kan inte komma hit, varför ska vi ta emot alla. Och så vidare i oändlighet.

För egen del fick jag nog och ville dyka ner i soppan och se efter själv. Jag kände mig plötsligt tvungen att åka. Anledningarna? 60 procent filantropi, 30 procent journalistiskt intresse och 10 procent egoboost, (finns ju trots allt värre sammanhang att figurera i). Att det blev Team Sweden Volunteers var egentligen en slump. De var de första jag hörde av mig till, de svarade övertygande och snabbt på mina frågor och saken var biff.

– Gjorde du någon skillnad då? frågar någon.

Det beror på vad man menar. Det verkar finnas ett synsätt hos vissa volontärarbetare. Dessa ser sig själva som ett med natur och mänsklighet och vill vara dem som står på stranden när de hjälper flyktingar ur båtarna. Gärna förevigat genom en selfie. De vill rent fysiskt vara den avgörande länken mellan flyktingars liv eller död. Att vara den som står i kök och sorterar matransoner är inte lika sexigt. Eller bildmässigt.

Men flyktingkrisen handlar inte bara om sjunkande båtar även om det är dess vidrigaste uttryck. Flyktingkrisen handlar också om leda, om ovisshet, om att tappa hopp, om att inte kunna påverka det som händer ens familj i hemlandet, om att få se sitt människovärde ständigt minskas och om att kallas jihadist och parasit.

Hur kan man hjälpa en människa att inte förlora hoppet? Hur kan man hjälpa en människa att känna sig som en människa? Det finns nog inget facit, det gäller att hitta egna svar. Vi kokade te, vi mötte blickar med ett leende, vi hälsade, vi delade ut skor, byxor, tvålar, tandkräm, vi erbjöd hotell till en familj där sonen opererats i magen, vi lekte med barnen, vi lät dem göra sig fina och vi hjälpte till att dela ut frukost och lunch. Bland annat.

Jag vill tro att det vi gjorde och det Team Sweden Volunteers gör vecka efter vecka gör skillnad för flyktingarna. Får vardagen att bli lite enklare. Jag tror också att det man som volontär får med sig hem och kan sprida i bekantskapskretsen och på andra sätt är guld värt.

Jag såg många problem i flyktinglägret. Ensamma unga män utan framtid som tog till nävarna, misstro mellan syrier och afghaner och en stor uppgivenhet hos vissa. Ändå är jag förvånad över den kärlek, hjälpsamhet och tacksamhet som den absoluta majoriteten visade mig för det lilla jag gjorde. Det är också de intrycken som är de bestående.

Så för er egen skull och andras. Åk ner och hjälp de riktiga hjältarna. De som under tuffa förhållanden kämpar för att familjen ska ha det bra och kanske också få en framtid.

Eller sätt in ett bidrag.

Vad ni än gör så behövs det och ja, det kommer att göra nytta.

Jag lovar.

https://www.facebook.com/teamswedenvolunteers/?fref=ts

I begynnelsen var gymmen små obskyra tillhåll där skäggiga, tjockstarka män i trikåer med talktäckta händer svingade rostiga stänger över huvudet och la en brakskit. Kvinnor sågs inte till. Kvinnor var något man hade i en fräsch kalender på väggen.

Fortsätt läsa →

(Jag vill till att börja med varna känsliga läsare för överdrifter, medvetna faktafel och effektsökeri i det här inlägget)

Vissa handlingar är i det närmaste oförlåtliga i strikt manliga sällskap. Som att sluta dricka. Inget kan väcka sånt förakt hos sina dryckesbröder som när någon försiktigt försöker antyda att det är en dag i morgon också. Den av rus skapade förtrollningen får inte brytas. Inte under några som helst omständigheter.

Fortsätt läsa →

När 70-årige Hans Majonäs Honungens odödliga uttalanden idag besudlar etern så kan ni väl skänka en tanke åt en viss 40-åring som firar en 1-åring. Har bloggat ett år nu och det har mestadels varit ett pressande litet helvete. Föga förvånande. Min egen vedermöda har jag genom åren varit skrämmande skicklig på att skapa åt mig själv.

Men när ändå jubileum är dagens tema vill jag sammanfatta detta bloggår och rent allmänt filosofera lite kring den persona som kommer ut ur detta konstverk. För det är så jag ser på min blogg, som ett pågående konstverk och ”för ärligheten i tiden” skulle man kanske, dagen till ära, kunna benämna mitt med bloggen sammansvetsade valspråk. Jag tänkte skriva ”för bitterheten i tiden”, har anklagats för bitterhet både en och två gånger, men är nog snarare realist och mina emotionella upp- och nedgångar har nog förärats mig av naturen. Jag skyller heller inte eventuellt upplevda livstillkortakommanden på andra. Till dessa är jag allena skyldig.

Med denna något modstulna inledning avklarad kravlar jag upp ur det mörka hålet och beskådar solen. Det har ändå på många sätt varit ett rikt år. Anledningen till bloggen var att skapa en egen arena för kreativitet där jag fritt kunde uttrycka tankar och betraktelser och ta mig ut på lite nya arenor. Så har det också mångt och mycket blivit. Jag har varit på religiösa sammankomster, konserter och i operationssalar och faktiskt enligt egen mening levererat ett rätt skapligt knippe välskrivna texter. Det överlägset mest lästa inlägget till dags dato är ”Ibland saknar jag kriget” som 21 500 läsare haft vänligheten att klicka på.

I övrigt i livet har jag börjat med improvisationsteater och blivit befordrad på jobbet. Åtminstone det senare borde väl ändå flagga för vissa galenskapsbegränsningar.

Det kommande året hoppas jag få göra lite mer för andra.

Och jag fortsätter skriva, ett tag till, när jag vill.

Eder

Ers Ärlighet Burken den förste

 

I ett litet trångt rum några meter under Skånegatan har tretton suspekta existenser trängt ihop sig. Uppspelet på improvisationsstudions fortsättningskurs i improvisationsteater stundar och det råder febrig stämning. Existenserna leker en lek som går ut på att man slår på sina knän samtidigt som man frågar kamraten till vänster om tre saker. Det kan vara vad som helst, t.ex. tre saker som denne gjorde igår, tre saker som denne aldrig skulle berätta etc. Kamraten ska då svara de första tre sakerna som poppar upp i kamratens huvud. Det finns inget rätt eller fel. Syftet med övningen är att få igång det improvisatoriska flödet. Släppa spärrar och låta handlingarna styras av impulser och lyhördhet. Fortsätt läsa →

Ok, jag är lika opartisk som Bagdad Bob (jag lirar själv med Since Evers trummis) och förmodligen lika lämpad att recensera metal som Tony Irving. Men ändå. Kanske kan jag betraktas som en frisk fläkt i en sluten värld av attribut och definitioner och jag är förstås inte helt tappad bakom en vagn, rocker som jag är. Men efter metal-musikens publika genombrott i början av 90-talet och sönderlyssning av band som Pantera och Metallica, tappade jag det absoluta intresset för rockmusikens tungviktsklass. Jag går generellt igång på det mer bluesiga, organiska och jordnära och hårdrock i gränslandet mellan rock och country. Fast det är galet komplicerat; älskar ju New Wave Of British Metal-band som Priest och Maiden. Det finns helt enkelt ett antal dinosaurier som är gränsöverskridande medan de smalare banden sorterar in under en mängd beteckningar.

Fortsätt läsa →

Hej, min vän. Eller vän och vän. Du är nog i alla fall den som känner mig bäst. Du är den som under alla år kommit mig närmast. Jag brukar likna dig vid liemannen. Ibland är allt lugnt. Du befinner dig förmodligen på andra sidan jorden i en solstol, lien lite nonchalant slängd åt sidan och din skabbiga kåpa uppknäppt så att de vita knotorna glänser i strålarnas zenit-vinkel.

Men oftast finns du betydligt närmare. Du brölar omkring utanför på Folkungagatan och liens skrapande överröstar alla sirener och hålögda bajenfans. Ibland rasslar det i trappan, ibland bultar du på dörren. Någon gång inbillar jag mig att du stått och tittat på mig men jag är inte säker. Jag fruktar ditt blanka vapen och den dag du perforerar mig. Min hela existens har gått åt till att stoppa dig och hålla dig på avstånd. Men du är lömsk och smart. Smartare än jag, för du känner mig bättre än jag själv gör.

Därför är du också väldigt mån om mig och du tilltalar mig ständigt. När jag gör bort mig, när jag inte presterar tillräckligt och när jag tar in en annan person som kan komma emellan oss. Då är du särskilt aktiv. Då står du där med din kåpa och ditt murbruk. Hade du haft skinn och ett anlete hade du nog sett lite förläget förmanande ut. Du ber mig stå i mitten medan du börjar stapla tegelsten efter tegelsten. Jag hjälper till genom att klafsa på murbruket. Det är ett effektivt teamwork som vi utvecklat till perfektion. Snart står jag där inuti det mörka smala tegeltornet. Och du gapskrattar utanför. Knackar lite med lien och låter mig förstå att där innanför, där är min plats.

Att bekämpa ett gammalt skelettskrälle som du är svårt. Jag vet egentligen inte var du kom ifrån eller vad du vill, bara att du alltid funnits. Kanske gjorde gener och kontext att jag var ett lättgripbart byte.

När jag var liten såg du till att jag tog åt mig särskilt hårt av tränarens ord, eller om någon kallade mig tjock i omklädningsrummet. Det som rann av andra såg du till fastnade hos mig. Jag vill inte påstå att du allena har styrt mitt liv. Men du har varit där och dragit i ratten. Du har lärt mig att jakten är målet och att det alltid finns nya byten att fälla, prestationer att utföra.

Och det är förbaskat svårt att gå emot dig eftersom du kopplat upp dig mot min reptilhjärna. Din lie är som en åskledare rakt in i amygdala och de minsta funderingar kan få de största konsekvenser. Det gör att jag ofta känner mig som en skräckslagen förfader flyende över savannen med en sabeltandad tiger hack i häl. Fast jag bara fått en tanke-ilning när jag kollat på sneakers på Götgatan.

Men vet du vad. Jag har en plan. För du är ju inte farlig på riktigt och jag behöver egentligen inte vara rädd för dig. Jag ska istället försöka acceptera dig. Även om det är det mest skrämmande av allt. Att erkänna att man är och har varit marionetten. Men det är lugnt, du finns hos oss alla även om vissa säkerligen är mer svårstyrda.

Genom att försöka acceptera dig väljer jag att acceptera meningslösheten. Det är ett tufft och dystopiskt val som få generationer lyckats göra. Vår flykt från den är ju själva vår drivkraft, vårt utvecklingsbränsle. Hur kan det vara nyckeln till något? Kan det vara sant att inget jag kommer att uppnå kommer att skapa mening?

Om det är så är det ju tillvarons största tröst eller förbannelse, beroende på hur man ser det.

Skapa mening i meningslösheten var det någon som sa. Eller ”tänk att du är en lycklig Sisyfos”. En lycklig Sisyfos! Det är alltså det som är meningen. Heureka! Där har vi det.

Fast det fanns väl ingen mening, eller hur var det?

Från gatan utanför hör jag ett skrapande ljud som ökar i styrka.

Redan i rulltrappan på väg ner till perrongen hör jag signalen. Jag har egentligen inte speciellt bråttom men möjligheten att komma fram snabbare triggar förmodligen instinktivt min amygdala och vidare apostlahästarna å det grövsta. Jag knuffar undan en tant och börjar älga över Gärdets brunfärgade tegelmosaik. Som i slow motion ser jag hur dörrarna på den gamla old school-vagnen börjar stängas. Jag tänker att den där tjutande signalen inte gäller mig och tar sats likt en kolastinn Patrik Sjöberg.

Tyvärr blir fallet Sven Nylander-tungt. Med full kraft slår jag huvudet i dörrkanten och flyger horisontellt in i vagnen med fötterna före likt en korsformerad jesusfigur. Radioväskans innehåll ligger utspritt och alla mina medpassagerare verkar chockade. Framför allt när jag reser mig upp och det visar sig att Carrie White såg oblodig ut i jämförelse. Någon sticker till mig ett antal näsdukar innan det snabbt blir tomt i min sektion av vagnen. Jag verkar nämligen sända ut missbrukarvibbar där jag står och yrar.

Sedan min fadäs som jag nu endast minns genom ett ärr strax ovanför pannan har jag fascinerats över fenomenet, över hur villiga vi är att riskera liv och lem för att om möjligt komma 2-5 minuter snabbare till jobbet eller dit vi nu tvunget måste hinna. Jag har börjat iaktta människor i deras kampiver och har noterat några typer.

Den brutale som sätter allt på ett kort och kastar sig in i vagnen. Slutar antingen med succé och ett självgott leende inne i vagnens plågsamma tystnad, eller med, som ovan, misshandlad skalle eller annan kroppsdel.

Den försynte som inte riktigt vill erkänna hur bråttom hen har eller hur viktigt det är för hen att hinna med just det tåget, men som ändå slänger in en kroppsdel i glipan. Ibland öppnas dörrarna, ibland inte och den försynte får då trassla ut sin arm och schavottera på perrongen inför passagerarnas förmanande blickar.

Föräldern som helt skamlöst stoppar de igengående dörrarna med barnvagnen. Möjligheten att hinna fram snabbare är uppenbarligen värd att riskera sitt barns liv för.

Dessutom. På de nya tågen går det inte att åka om inte alla dörrpar är stängda. Alla dödsföraktande ruscher och dörrklämningar leder därför till förseningar. Bara det borde vara en anledning att ta det lugnare. Fast antagligen är det väl så inpräntat i oss att hela tiden försöka tjäna sekunder och minuter att vi inte kan hejda oss. Eller så är det kanske det mest spännande som händer under dagen. En kick vi inte vill vara utan!

Själv har jag numera dragit ner på dessa hälsovådliga språngmarscher. Lugnt skrider jag fram och missar tåg som jag tidigare skulle jagat för livet. Det är på riktigt befriande.

Jag försökte berätta det för en man som häromdagen fastnade på mitten och sprattlade förtvivlat med portföljen.

– Det går fler tåg, min vän.

Han skrattade förläget, torkade en svettdroppe och började knappa på telefonen.

Snart tittade han på klockan och svor. Han skulle visst bli sen i alla fall.

Jo ja vet, Alexander Bard. En människa utan digital social kompetens är framtidens förlorare. Instagram är dödsdömt och kidsen har redan övergivit individualismen och smider storslagna planer på gigantiska samverkansprojekt. Vi andra ej internet-natives svingar som förblindade jättar och försöker reaktionärt underhålla någon sorts narcissistisk relevans i ett flöde som oundvikligen dränker oss i en, som det verkar, kaotisk informationsflod. Situationen medför viss frustration.

För en tid sedan fick jag ett välkryddat sms. Min teleoperatör förklarade i muntra ordalag att det nu fanns möjlighet att förlänga mitt abonnemang. Min lilla rektangulära älskling bredvid mig i soffan fnyste föraktfullt. Hon insåg att hennes dagar riskerade att vara räknade och påbörjade därför en obeskrivlig motvallskampanj. Inte för att hon dittills varit medgörlig. Skickligt hade hon länge förpestat min tillvaro precis inom ramen för att jag inte skulle orka utnyttja min försäkring. Hon hade med ett skratt kastat sig utför trappor, gjort sprudlande saltomortaler ner i toaletten och slutligen hoppat ur min ficka på Gatwick och på pin kiv demolerat sitt fina glas.

Månaderna innan min förlängningsmöjlighet hade alltså varit problematiska. Bytet av hennes glas hade dessutom orsakat nya problem som extremt oregelbunden batteritid och ett glappande skal som givit en ovälkommen inblick i hennes skinande inre. Kort sagt hade vår vänskap nått en low point deluxe.

Samtidigt satt hon förstås med trumf på hand. Jag var fullständigt beroende av henne. Som min länk till den nya riktiga världen så var jag, för att säkerställa invand narcissism-dos, tvungen att förnedras av henne, ta på henne och trycka på henne varje dag. Trots att denna värld visades genom ett raster av glassprickor, trots att denna värld ständigt släcktes ner och trots att vatten och encelliga organismer lyckats hitta en glipa in under det spruckna glaset.

Men nu blåste förändringens vindar och hon visste om det. Bredvid henne i soffan låg nämligen ett nytt, vitt, inplastat paket innehållandes en ny älskling. Lite tunnare, lite bredare, lite större, lite bättre. Hon visste att hon var på väg att bli utbytt mot ett yngre exemplar och nu skulle hon kämpa till slutet. Hennes vapen: se till att inkompatibilitet mellan operativsystem förhindrar direkt överföring från gammal älskling till ny, rikta om alla kontakter mot exchange för att förhindra överföring via icloud och slutligen vara allmänt funktionellt jävlig med ständiga batteriurladdningar.

Det blev en lång strid. Eftersom jag inte är ingenjör, ett kvar för att överleva 2016, fick jag kalla på långhårig förstärkning från förorten. Tillsammans slet vi och drog och googlade och testade och till slut låg hon där tömd på information och chip.

Nu skrattade hon inte längre. Hon visste att det var slut men var ändå hånfull i det sista och det tog ett par kraftiga hammarslag innan min rituella hämnd var fullbordad för denna gång.

Samtidigt visslade en ny stämma från köket. Där låg hon. Skimrande, fulltankad och funktionell.

Drottningen är död. Länge leve drottningen.

Jag var så lycklig där på ängen. Mormor var i närheten och det vankades säkert våfflor inom kort. Allt var skimrande och enkelt. Hav, skog, lek, kamp och ändlösa somrar i ett som det verkade evigt kretslopp. Allt smakade och kändes. Min kärlek till sjuåriga Patricia var galet stark där vi kröp runt och lekte djur och mina indianfejder i skogen ovanför Pilkgatan 27 i Fisksätra kändes mer äkta än indianutrotningen själv.

Idag undrar jag hur mycket av den där lille killen som finns kvar. Kanske har alla celler bytts ut så att denna tingest med allt fnasigare underben i själva verket är en helt ny skapelse. En gubb-cyborg som så till den milda grad parasiterat på Berglund d.y. att inget längre återstår annat än avlägsna, mycket små impulser från en svunnen tid.

Låt oss hoppas att det inte är så, men nog för barnet inom mig en alltmer tröstlös kamp. Gossen förtvinar. Möjligen har naturen tänkt som så att avkomman är substitutet för det vi inte längre inom oss kan frambringa i barnaväg. För oss utan avkomma blir det en dubbelsmäll. Barnet inom oss dör och inget nytt föds. Det enda som står till buds är en vuxen karriärplan inriktad på självfokus och en tillrättalagd persona på sociala medier. På dödsbädden ihågkomst för att ha delat posörbilder och filmer med katter som skriver på datorn.

Nu är det gudskelov inte så illa än. Jag är en fighter. Jag sträcker ut händer och firar ner rep mot den bananinsmorde gossen som glider allt längre ner i glömskans brunn. Han ropar svagt där nerifrån. Glöm inte vem du är, vuxne Erik. Låt inte byråkratin, måstena och intrigerna snärja dig. Glöm inte att skratta, glöm inte att gråta. Glöm inte ditt skapande. Försök hantera dina självhatsimpulser och försök att någon gång emellanåt avstå från att vara motvalls. Avstå från att stöta bort. Bejaka att omfamna. Han är klok den där grabben, kungen av tiden i sörgården då vi agerade utefter vårt hjärtas mening. Kungen av det oförstörda.

Andra har en annan grabb (eller tjej) att tampas med. En våldtagen, skändad röst från ett vansinnigt inträde i en vuxenvärld utan förbarmande. En röst som aldrig fick leka några indianlekar i idyllen utan spenderade ”sörgårdsåren” i anslutning till drogrus, trånga båtar över medelhavet eller i asylboenden. Denna parvel klamrar sig fast i brunnsöppningen med uppspärrade ögon och kräver förbarmande men istället för räddande livlinor trycks han ner med en stövel i ansiktet.

Vare sig vårt inre barn vill ta hand om oss eller bli omhändertaget möter vi upp med förnekelse. För de flesta av oss är det för tungt att lyssna.

Nere i djupet förenas därför barnen och små nedtryckta anleten blickar uppåt när brunnslocket med samlad vuxenkraft slutgiltigt släpas över öppningen.