När jag ser henne är jag glad att jag inte sitter i en gigantisk Bromma-villa med trötta renoveringsplaner. När hennes ex-man senare ställer till en scen drömmer jag mig raskt bort till mötet med hantverkarna och en inredningsbesatt fru vid min sida. Men det är en annan historia. Som passande nog passar i en countrylåt.

– I didn´t apologize. I wrote a song, säger J.P. Harris från scenen. Han är the real deal med en ansiktsbehåring som skulle fått en viss rysk mystiker att famla efter skägg-extentions. ”Countrymusik spelad med själ och hjärta, helt befriad från prefix och insvepningar i luddiga genrenamn såsom americana eller singersongwriter”, lyder en beskrivning. “There’s nothing more romantic than being a 15-year-old kid with a backpack and a pair of boots and an acoustic guitar slung over his shoulder jumping on a freight train…”, säger han vidare.

Alla medelålders män vid min sida håller med. Det skrattas gott och esoteriskt när han levererar sina livssanningar. En trivsam bastion för män som tycker att det var bättre förr. Av deras anleten att döma var det just så. Men det här är idag. Och det är bra.

– I´m crazy bout young women and old guitars.

Bandet the Tough Choices fräser på. Härliga dueller mellan slidegitarristen och den nasalt chickenpickande telecaster-brukaren. Som mer lagd åt bluegrass-hållet saknar jag dock lite tryck i sången. Det blir lite för trivsamt stompigt, för få gälla stämmor och var fan är banjon?

Kvinnan framför mig dansar inbjudande och medan jag funderar på vilket innovativt sätt vår herre tänker använda för att trassla till den här dejten så får jag en tapp på axeln. Där står Theodor Hanson (på bilden nedan). Han och hans far spelade in mitt dåvarande band Dark Labels första riktiga demo. Inte sett karln på 20 år men det är ett kärt återseende. Odödliga säg som ”psycho-ljud på virveln” och ”man blir lurad av lurarna” avhandlas och vi planerar en framtida öl.

Guds innovativa sätt denna gång? Ta da. Den manipulativa före detta mannen. Han uppenbarar sig, slår stämningen i kras och driver för evigt in en kil i något som kunde blivit vackert.

J.P. Harris and the Tough Choices går av scenen och far vidare i Sverige. Jag komplimenterar trummisen för spelningen och vår herre för kreativiteten.

Skönsång. Motgång. Hemgång.

Ännu en kväll är över.

Den gamla chefen, Ronald, Gustaf, Kerstin och Greta har en sak gemensamt. De är alla döda. Men innan de lämnade jordelivet gjorde de på sin ålders mörkaste vinter ett gästspel. Som ärenden i den orangea pärmen. Fortsätt läsa →

Att fråga mig om kvinnor är som att bakifrån smeka en tjurs klockspel med en järnsexa. Det kan bli lite stökigt. Otvetydiga fakta är att jag är 39 år och ogift. Det betyder att om jag ramlar i min lägenhet och inte kommer upp så kommer det ta ett tag innan någon hittar mig. Simple as that. Fortsätt läsa →

Det är en inflyttningsfest som många inflyttningsfester. Någon är tvärsäker. Snart brister den här jävla bo-bubblan! Någon är impad av golvet. Så snyggt med klinkers! Någon har fått i sig för mycket. Var ligger toan? Men den här festen har även något annat. Fortsätt läsa →

I forntiden fanns flera hominider (människoapor) på jorden och under en period var en viss apa särskilt framgångsrik. Apan var specialiserad på bambu som fanns i rikliga mängder och den tillfredställde honom till fullo. Han låg där på savannen och vräkte i sig bambu. Stor, stark och mäktigast. Rädd för ingen.

I bambuapans omgivning fanns en annan apa. En apa med problem. Bambun var ej tillräcklig. Kunde inte livnära honom. Uppspärrade ögon. Hunger. En ständigt sökande blick fann kottar, buskar, bark och termiter. Men de sistnämnda var svårjagade. Till slut lyckades han knacka till en vass sten, öppna boet och till bredden fylla magen med insekter. Insekter som snart tog slut. Apan jagade vidare.

En dag förändrades allt. Den behagliga temperaturen slutade inte stiga. Även nätterna blev stekande och växterna kämpade. Underifrån började en annan sorts vegetation trycka på. Den stora starka apan fick svårare att hitta sin älskade bambu som växte allt glesare. Han började magra och försökte ta sig in i termitboet men termiterna gjorde inget för honom. Kunde inte föda honom. Hade bambuapan haft förstånd hade han vetat att han var dödsdömd.

Den andra apan lyckades anpassa sig. Det nya klimatet förde med sig nya växter och djur som den numera fullfjädrade mångsysslaren med rätt verktyg lätt kunde komma åt och tillgodogöra sig. Han skulle under sin resa genom tiden möta många prövningar och månget missnöje skulle förvrida hans anletsdrag. Men till slut. Till slut kom han fram till idag. Och vet du. Han blev du och jag.

Jag har alltid identifierat mig med den andra apan och hans missnöje. Att vara nöjd känns farligt. Att sträva efter en lyckans platå där man tror att lyckan ska bestå. Men missnöjet måste driva framåt, inte transformeras till den förbannade kusinen bitterheten som ständigt nafsar den sökande i hasorna.

Ibland vill jag bara hitta min bambuodling, min fristad, mitt kall. Där jag kan stå stark stolt och fira min ankomst till vägs ände. Ett tillstånd av total sanning där min uppfattning är lag.

Men hittills har det alltid blåst upp. En knappt märkbar förändring, en svalare bris, något någon sa och till slut ett annalkande allt starkare muller. Du förloras på vägen. I det skenande fordonets backspegel slukas du i infernot.

Varför försvinner du? Du måste med. Varken platå eller bambu kommer att upplevas. Men väl en sprudlande jakt på termiter och ett ständigt gasande på svindlande vägar i outforskade landskap.

Så kom med. Tillsammans kan vi skapa.

Gör det!

Bli min andra apa.

Det är ett och ett halvt år mellan bilderna och 23 kg i viktskillnad. 84 kg sommaren 2005 mot 107 kg julen 2006. En legendarisk viktökning.

Jag hade kämpat länge i Dalarna för att hitta den rätta dieten men inget hjälpte. Rutorna fortsatte att spela o armarna blev allt senigare. Jag började nästan ge upp. Tack och lov träffade jag en kollega från Stockholm. Han kom med revolutionerande idéer. Istället för att dra ut och springa milen i terräng varje dag så började jag gå på gymmet. Istället för att äta avocado och fisk blev det bisarra pastaportioner med glass, frukt och vit choklad till efterrätt. Snart började kilona komma och de förhatliga konturerna försvann.

Efter ett och ett halvt år var jag där. Lite tung andning, rutorna inbäddade i ett attraktivt lager fett och till klädsel bekväma mjukisbyxor. Jag minns att jag grät när jag tittade i spegeln och sade till mig själv: – Nu har du din dad bod, Burken. Nästan tio år före min tid var jag där.

Nu när det är ideal har jag återigen chanserat. Kvinnor fnyser på stan åt mina tappade kilon och mina begynnande rutor väcker avsky. I fickan knyter jag handen. I morgon är det jag som går in i affären köper fem paket Ben and Jerrys och kör. Lite tajt i dag men i morgon. Då jävlar!

Vi har alla varit med om det. Den där känslan när någon övertrumfar en på ens eget område. När denne någon dessutom verkar göra det med lätthet och ointresserat utbrister: ”ja jävlar, ha ha, det trodde jag inte”. Då blir det vrede, avgrund och klump i magen. Man blir Salieri som tittar upp mot det förhatliga korset. – Grazie, Signore. Fortsätt läsa →